Precis just nu sitter jag på flyget mellan Columbus och Atlanta. Vi har en ganska kort mellanlandning där, och sen flyger vi till Montego Bay, Jamaica! Flyget från Columbus avgick lite efter 6.00, och vi kommer vara framme i värmen redan 11.30. Det ska bli så skönt med värme!!

Vistelsen hemma i Sverige var lugn och skön. Jag träffade inte allt för många, mest bara den närmaste familjen. Jag åkte också upp en dag tidigare till Stockholm och träffade lite kompisar och två av mina bröder. Jag har varit tillbaka i USA i två och en halv dag ungefär, och nu är jag på resande fot igen. Det börjar ärligt talat kännas lite tjatigt med allt resande, flygande och särskilt allt packande, men jag vill å andra sidan inte klaga för en sekund! Det ska dock bli rätt skönt att sen börja en ny termin och hålla mig på en plats för ett tag igen, tror jag! 

Dagarna jag har haft här i USA har jag spenderat hos min pojkvän som bor i Columbus. I Onsdags var vi också förbi Wilmington där jag tittade förbi min coach, men framför allt träffade min terapeut. Jag blev av med ställningen, även om jag har den på nu när jag reser - för säkerhets skull. Jag har också fått mer övningar att göra medan jag är borta. Tydligen är jag lite "kort" i rörelsen i armen, men jag ska jobba på det genom att stretcha och sträcka ut och böja armbågen. Också hela rehab-delen med armen gör att jag längtar lite till att vara tillbaka i rutinerna man har under terminen. Så jag kan se min terapeut mer regelbundet än jag kunnat nu, och bara koncentrera mig på att bli bättre.

Men, först ska det njutas i solen!

Nu är jag hemma, har hunnit landa och njuter bara av att vara ledig! 

Det höll på att gå riktigt illa på vägen hem. Mitt flyg ifrån Columbus blev försenat. Först en halvtimme, men tillslut var det över en timme tills vi kom iväg. Jag hade ju bara en timmes mellanlandning i Newark, så jag var väldigt orolig. När förseningen annonserades första gången frågade jag direkt hur de trodde det skulle bli med min flight till Stockholm. De sa att det nog inte skulle vara någon fara, men att de inte kunde lova något. Sedan dröjde det ännu längre än utsatt tid tills vi fick gå ombord, så då frågade jag igen. De var inte särskilt tillmötesgående, men gav mig gate-numren jag behövde. Jag skulle landa på C72, och flyga från C80. Det skulle alltså vara "nära", och öka mina chanser sa de. Jag sa sedan till flygvärdinnan att jag hade en kort anslutning i Newark, men hon sa att hon inte kunde göra något. Förmodligen måste hon ha ändrat sig under flygturen, och tur var det. Vi landade 20 minuter innan mitt flyg skulle gå. Då bad hon alla passagerare att låta mig hoppa av först, då jag hade kort anslutning. Hon sa också till en kille som stod i gaten att gå och säga till personalen vid Stockholms-gaten, att jag var på gång. Problemet var dock att jag ändå var tvungen att vänta på mitt handbagage vid gaten, då inrikesflygen i USA är för små att ta med dessa ombord - jag flög nämligen bara med handbagage den här gången. Jag stod där vid gaten och hoppade, och som tur var såg jag min väska högst upp på bagagevagnen och bad killen som lastade upp väskorna att jag skulle få min så jag kunde springa. Och sprang gjorde jag! Det måste ha sett otroligt roligt ut med min armställning och väskor och allt. Det var heller inte alls nära mellan gaterna, och uselt skyltat, men jag hann! De väntade in mig, och jag kom på. Sen hade jag också en hel rad för mig själv under hela resan, vilket var mycket skönt trots att jag inte kunde somna förrän de sista två timmarna.

Jag kom hem i fredags morse runt nio, och sedan dess har jag bara umgåtts. Framförallt med Mommo, brorsönerna och mamma. Det har varit skönt, och jag har också sovit mycket. En bra och lugn vecka på Gotland helt enkelt! På Måndag åker jag upp till Stockholm och hälsar på två av mina bröder, och kompisar. På Tisdag morgon sen så flygen jag tillbaka till staterna för att vara där i ett par dagar innan Jamaica.

Min arm repar sig bra! Jag har ont på yttersidan av armbågen, vilket jag tycker att jag inte borde ha. Hoppas att det inte är något som är fel. På Onsdag ska jag träffa min terapeut igen, och då får jag fråga igen. Förhoppningsvis blir jag av med ställningen då på Onsdag också!

Igår kom betygen! Jag fick totalt ett GPA på 3.8 (utav 4.0). Fyra A'n, ett A- och ett B+. Jag är nöjd, även om A-:et kanske borde ha varit ett A. Nya tag till nästa termin!

Jag, Kenzo och minsta brorsonen (ännu namnlös).

Min finals-vecka är officiellt över! Egentligen var den över redan igår, men då hade jag så fullt upp så jag hann inte skriva. Det var förresten jättesvårt att packa till både Sverige och Jamaica på samma gång! Mina prov har gått rätt bra allt som allt, tror jag. Jag vet att jag fick 97/100 på mitt sista prov, som var Psychology of Personality, och totalt fick jag ett A- i kursen. Jag hoppas mitt betyg totalt kommer bli riktigt bra i år!

I tisdag träffade jag ju både min terapeut och tum-doktorn. Terapin gick bra. Jag fick massa nya övningar att göra, vilket jag blev glad över för jag var sjukt less på de jag haft sen operationen. De nya inkluderar vikter, mellan ett och tre pounds. Så jag har med mig lite hantlar hem till Sverige, haha! Jag träffar min terapeut igen den 22a.

Hos tum-doktorn gick det också bra. Jag har en sträckning i ledbandet ännu, och det känns som det är lite slitning på det också, sa han. Men det har repat sig och är mycket bättre än vad det var. Han sa att jag kunde få en ny cortisonspruta om jag ville (vilket jag inte var särskilt sugen på, för de gör verkligen ont!), och han trodde att tummen då skulle bli helt bra med det. Men sen diskuterade vi att jag ändå inte använder tummen så mycket nu, med tanke på att det är samma hand/arm som armbågen, och att jag heller inte kommer spela på ytterligare några månader. Så jag ska helt enkelt bara låta det vara, och höra av mig igen om jag får problem. Ingen operation nödvändig i nuläget alltså! Jag har dock en känsla av att jag kommer tvingas till det om jag får problem med den nästa säsong igen. Det är i så fall tredje säsongen jag har problem med den... Men det ska jag inte oroa mig för nu, utan bara koncentrera mig på att bli bra i armbågen!

Armbågen är svullen... Men nu när jag är på resande fot, så det är väl inte mycket att göra och inte heller mycket annat att räkna med. Jag sitter på flygplatsen i Columbus nu, mitt flyg mot Newark går om två och en halv timme, kl 14.18. Jag fick skjuts av Tiff, som ändå skulle hem och bor nära Columbus, så det är därför jag är tidig. Jag var nära att hinna med ett flyg som gick redan kl 11, men kön till säkerhetskontrollen var så lång så jag missade det. Det gör detsamma för mig. Visst hade det varit nice att gå i taxfreen, vilket jag inte kommer hinna nu, men egentligen bryr jag mig inte! Jag kommer till Sverige i morgon bitti kl 7.30, och förhoppningsvis landar jag på ön kl 9.10! Jag har tight med tid både i Newark och Stockholm, men jag hoppas på att allt går som det är tänkt och att jag hinner!

Hej!

Dag ett av finals är över och jag har klarat av två och ett halvt prov kan man säga. Eller, knappt det, fast på ett positivt sätt...

Först på morgonen hade jag musik-tentan, och det var ett riktigt stort prov så det var rätt svårt. Får se hur det går, men det är över så jag är inte så orolig längre. Det hjälper ändå inte! Sen hade jag tekniskt sett ett prov i Social Psychology. Men jag fick veta häromdagen att hon bara räknar tre utan fyra prov när hon slår ihop betygen och jag hade 98/100 utan slutprovet, så jag behövde inte direkt oroa mig över det provet då det ändå inte räknas. Så jag pluggade inte till det utan gick bara och tog det lite på känn. Jag har ändå ett A i den klassen... Sen på eftermiddagen hade jag praktiskt slut prov i Första hjälpen, vilket gick bra. Det teoretiska provet i Första hjälpen är på Onsdag. Jag har två dagar kvar av finals, sen har jag lov i en månad!

Armbågen mår bra. Den är ännu väldigt svullen dock, vilket irriterar mig. Det är ju förmodligen det som gör ont när jag rör den, tänker jag. Så nu ska jag jobba med att kyla så ofta jag kan. Is, is, is! I morgon ska jag träffa terapeuten igen. Får se vad han säger! I morgon ska jag också på återbesök om tummen! Får se hur det går... Jag har ju inte riktigt kunnat använda den som vanligt nu de senaste veckorna, med tanke på armbågs-operationen. Men jag hoppas att den kan utvärderas någorlunda i morgon ändå.

Nedan följer lite bild-uppdatering...

Dagen efter operationen, innan första terapin.

Måndagen, sex dagar, efter operationen - första dagen i skolan.

I lördags, elva dagar efter operationen. Finklädd pga fotbollsbanketten vi hade.

När finals är över består slutet av mitt år av massa resande. Sverige, USA och Jamaica! Kommer bli riktigt bra! Hur ser resten av ert år ut?

Jag blir sämre och sämre på att uppdatera, så det får jag till att börja med be om ursäkt för! Jag har så många gånger den här veckan tänkt skriva ett par rader, men dragit mig för det eftersom det tar så lång tid för mig nu... Jag har ju bara kunnat använda vänsterhanden. Men nu idag har jag tagit av mig ställningen för ett litet tag, för att bland annat göra min terapi - så då passar jag på att skriva för jag har massa nyheter!

Veckan hos Kayla fortsatte i samma lugna lunk som vi börjat den. Sov länge, käkade piller och läste eller såg på TV. På söndagen var det födelsedagsfirande för Kayla hemma hos dem, då hon fyllde år senare under veckan (igår, för att vara exakt). Sen åkte vi tillbaka till skolan på eftermiddagen/kvällen.

Måndagen var en jobbig dag i skolan. Jag var på lektioner eller annat från åtta till tre, utan någon rast. Att det dessutom var första dagen jag hade lektioner med bara en arm (ställningen på), och jag hade rätt ont, hjälpte inte ett dugg - jag var helt slut! Men då på förmiddagen så träffade jag min terapeut för första gången. Jag blev rekommenderad honom eftersom han fanns här i Wilmington, så jag skulle slippa åka till Cincinnati minst två gånger i veckan. Vi klickade direkt, och det gick bra! Egentligen gjorde jag inte så mycket med honom, jag gör mer "nytta" när jag gör mina övningar hemma tycker jag, men han kollar att min rörelse är i fas och så. 

Jag har ju funderat på att åka hem i någon vecka nu när vi får lov, en tanke som terapeuten jag träffade i onsdags helt krossade. Han sa att jag inte skulle hoppas för mycket på det, eftersom jag måste se till att jag är helt i fas med återhämtningen med armen. Ändå så frågade jag den nya terapeuten samma sak igen. Jag förklarade att jag har en bokad semester över jul och nyår, och att vi åker den 24e. Men jag förklarade också att jag gärna skulle vilja försöka åka hem till Sverige efter vi är klara med våra slut-tentor, då det är nästan två veckor däremellan. Jag frågade honom i början av besöket, och då sa han att nja, det var svårt att säga, men att jag inte skulle hoppas för mycket. Sen visade det sig att jag hade mycket bra rörlighet i armen. Jag kopplade inte ihop det så mycket med hemresan då dock, jag hade liksom lagt det bakom mig.

I onsdags hade jag en bokad tid med ortopeden, för att bland annat ta bort stygnen. Den tiden hade jag på eftermiddagen, så jag träffade terapeuten på förmiddagen. Återigen, inget särskilt med det, mest bara kolla rörligheten och så. Vi båda glömde helt bort att det jag då kommit in i vecka två efter operationen, och att det var dags att "öppna upp" ställningen - alltså så jag skulle kunna röra armen i ställningen.

På eftermiddagen träffade jag ortopeden, som sagt. Eller jag träffade honom i två sekunder då han var inne och drog i armen, vilket gjorde skitont. Jag träffade mest riktigt trevliga assistenter, som då tog bort mina stygn. Nu har jag tejp över ärren - de är inte helt läkta än, men det är skönt att vara utan stygnen så jag kan duscha klokt! Det var då, vid doktorsbesöket jag kom på att det ju var dags att ändra ställningen. Jag frågade en av assistenterna, men hon sa att det var helt upp till min terapeut så det var inget de gjorde. Så jag ringde till min terapeut när jag åkte hemåt, och de sa att jag kunde komma in dagen efter (igår) och ändra den.

Så igår på eftermiddagen/kvällen åkte jag bort till terapeuten för att ändra inställningen. Sjuk skillnad - nu kan jag räta ut armen till hela 30 grader! Nästan helt rak alltså. Det gör lite ont, faktiskt, men inte farligt och jag är väldigt försiktig i det yttersta läget. Det känns som att det är ledbandet som gör ont, men egentligen är det nog inte det utan det är nog mest ärret som inte är helt färdig-läkt. Jag frågade då igen om hemresan, och var egentligen beredd på ett negativt besked. Men han sa bara: "varför inte!". Han sa att vi kan lösa alla funderingar med terapi och så, och att det var klart jag skulle hem och träffa min familj.

Så jag har bokat biljett hem 9-21 december! En och en halv vecka!!! Ska bara ta det lugnt och umgås med familj och vänner i massor. Jag kommer ju ännu ha ställningen, och ha massa terapi att göra. Sen ska jag träffa honom, terapeuten, en gång innan jag och Tiff drar till Jamaica! Det blir nog en bra månad det här! :)

Men först ska jag försöka ta mig igenom en vecka av finals... Sista dagen med lektioner, idag, var hemsk. Lång och tråkig! Nu blir det massa plugg hela helgen, och fotbolls-bankett i morgonkväll. Sen prov måndag, tisdag och onsdag och hemåt på torsdag! Packa måste jag ju givetvis också... Både för Jamaica och Sverige.

Jag och ställningen i måndags. 

Ska ta en ny bild, och visa när jag har den uträtad, snart.

Dag tre efter operationen, och alla piller jag äter har ännu inte hjälpt mig att bli av med smärtan helt. Inte ens för bara ett kort tag... Det börjar bli rätt irriterande att ständigt ha ont, och det gör också att jag inte har lust med någonting. Men att ligga i soffan börjar också bli ganska tråkigt.

Jag är hemma hos Kayla, eftersom vi har Thanksgiving-lov. Själva thanksgiving var igår, Torsdag, och för att vara andra dan med min nya arm klarade jag det ganska bra. Jag hade väldigt ont, och medicinerna gör mig groggy, så jag fick dra mig undan och sova i ett par timmar på eftermiddagen/kvällen. Hela hennes familj var väldigt förstående och omhändertagande även detta år. Igår fick jag också chansen att prata med min mormor, då det var hennes födelsedag. Det gjorde mig väldigt glad. Min mamma har också ringt varje dag den här veckan, för att kolla läget, och det är skönt att få prata med dem där hemma.

I tisdags var alltså operationen. De flyttade ett ligament jag hade i handleden och bytte ut det mot det avslitna ledbandet i armbågen. Så förutom ett nästan tre decimeter långt snitt över insidan av armbågen har jag också två snitt vid handleden och i mitten av underarmen, som är fyra stygn långt på varje. Allt jag egentligen vet från operationen är att det gick bra, utan komplikationer, och att mitt ledband visade sig vara helt av.

När jag vaknade upp efter operationen hade jag obeskrivligt ont! Jag har aldrig varit med om någon värre smärta. Jag har i efterhand fått veta att de inte kan ge bedövning i det området eftersom de jobbar runt så många viktiga nerver under operationen. Men att vakna upp efter att ha varit sövd, med all yrhet det innebär, och dessutom ha så ont... Det hoppas jag att jag aldrig behöver gå igenom igen, eller att någon annan ska behöva uppleva!

Hela tisdagen efter att vi lämnat kliniken är en enda gröt. Jag sov mer än jag var vaken... Vi åkte via skolan för att packa ihop saker, men sen åkte vi till Kaylas hus för att spendera natten. På onsdagen åkte jag och Kayla tillbaka till kliniken för min första terapi. De tog av allt bandage och rengjorde alla stygn, och sen gjorde jag alla terapi-övningar. De består mest av att röra handleden, och aktivera biceps-muskeln. När jag var där böjde de också armen mot en gradvinkel, och rätade ut armen till ett visst gradantal också. Det gjorde helt sjukt ont!

Nu ska jag göra olika övningar tre gånger om dagen, vilket innebär att jag tar av mig ställningen, men annars har jag den på dygnet runt, inställd på 90 graders vinkel.

Någorlunda uppklädd, under omständigheterna, på thanksgiving

Nu är operationen gjord, och allt det jobbiga kommer nu. Jag har så otroligt, otroligt ont...

Tänkte skriva mer, men jag orkar inte... Får bli en annan dag. Jag lägger upp en bild på armen i stället.

Jag vet att jag inte har skrivit på länge, men jag har heller inte direkt haft något att skriva... Dagarna rullar på i samma lunk, och eftersom det inte är någon fotboll så har jag tränat hårt på egen hand. Jag har försökt ta vara på dagarna jag haft, då jag ännu haft två armar till godo.

Idag, Tisdagen den 23e November, är det dags för operation av den här förb*nnade armbågen jag lever med... Jag är otroligt nervös, och vill nästan inte göra det, samtidigt som jag så klart är glad att den här dagen äntligen är här! Det blir nog bra i slutändan, men nu är jag som sagt mest bara pirrig.

Jag försöker uppdatera någon gång nu snart igen!

Det är Måndag, och veckan har börjat stressigt! Jag har haft två prov, och ett praktiskt test i Första hjälpen så jag har stressat fram och tillbaka runt skolan från åtta till tre! Inget man är van med här alltid... Men det känns faktiskt bra att ha börjat veckan med en rivstart, för jag är än så länge motiverad att fortsätta plugga och hålla efter skolarbetet. Jag har också hunnit springa fyra miles idag när jag var klar med skolan, och klockan är bara kvart i fem nu - så jag förtjänar en tupplur! Jag försöker träna så mycket som möjligt nu, medan jag har två armar, så jag går förmodligen och gymmar lite sen också. 

Idag har jag också skypat med min brors familj där hemma, som har fått tillökning. Jag längtar hem massor i och med detta, måste jag erkänna, och funderar på att klura ut någon lösning för att komma hem en sväng i mitten på december. Men vi får se!

Så i morse träffade jag läkaren. Han kände och drog, och jag blev ivägskickad till en annan tjej för att boka in en tid för operation. De hade operationstider på tisdagar och fredagar, och hade en hel del tider öppna, men jag bokade in tisdagen den 23e november. Det är dagen före vi går på Thanksgiving-lov, så jag tyckte det passade bra så jag inte behöver missa så mycket skola. Jag provade också ut skenan jag ska ha i fyra veckor efter operationen, så den passar när det är färdigopererat. Jag fick med mig en cd-skiva hem som tydligen ska innehålla bilder från hur en sån operation går till... Jag är inte så sugen på att kolla på den!

Så, drygt två veckor till operation alltså!

Lång uppdatering:

Tummen behöver i nuläget inte opereras. Men jag har fortfarande skenan, och ska ha den i ytterligare fyra veckor. I tisdags träffade jag doktorn tidigt på morgonen, då han besöker skolan klockan 06.00 varje tisdag. Han bekräftade att magnetröntgen-bilderna inte visade att något ledband var av, vilket jag hade hört tidigare av skolans personal, men han ville inte stoppa där. Han drog i tummen igen, och tyckte att det var något som inte stämde eftersom den inte har något stopp i ledbandet när man trycker den utåt... Så han tyckte att jag skulle gå vidare till en handspecialist. De ringde och kollade vilka som fanns tillgängliga på deras klinik samma dag, och det var en doktor som var inne den förmiddagen. Så jag gick direkt tillbaka till mitt rum, fixade lite frukost, och satte mig sen i bilen för att köra dit - vilket var en knapp timme bort. Jag fick träffa honom ganska fort faktiskt, och han kollade på mina röntgenbilder och allt. Han kunde inte riktigt säga vad som var på gång i tummen, men ville att jag skulle fortsätta använda skenan. Jag fick också en cortisonspruta i tummen. Jag ska tillbaka till samma läkare igen om fyra veckor, och se var vi ska gå från det. Tummen har gjort riktigt ont både tisdag, onsdag och torsdag, men har börjat kännas mycket bättre idag, så jag har hopp om att det ska hjälpa!

Säsongen är nu officiellt över. Vi förlorade mot Otterbein, vilket på ett sätt var väntat men samtidigt så kändes det som vi kunde ha vunnit! Vi spelade otroligt bra, och utan att skryta så kan jag säga att jag spelade otroligt bra! Det var årets bästa match, helt klart! Men de fick ett läge där spelaren gjorde något bra utav chansen hon fick, och det ska hon ha cred för! Jag tänker inte ta på mig målet, och jag tänker inte ge någon annan skulden heller. Jag var heller inte särskilt ledsen när matchen var över. Jag var på något sätt redo för säsongen att vara över. Jag har spelat hela hösten med sjuk smärta till och från. Det har aldrig varit helt smärtfritt och periodvis har det varit ett rent helvete. Jag har försökt tänka på min mormor varje gång dock, hur hon lärt och fått mig att inse att det aldrig hjälper att klaga. Även om det kan ha verkat så här i bloggen så har jag försökt bita ihop så gott det har gått. Jag har valt själv att spela vidare trots diagnosen jag fick på armbågen, envis som jag är, och sen att tummen kom att skapa problem också gjorde inte riktigt saken bättre. Jag var redo, som sagt, för att avsluta säsongen och se till att bli hel igen...

Bild från hemsidan, uppdateringen kan ni läsa här!

Eftersom vi spelade både måndag och onsdag, och båda matcherna var borta, har vi missat mycket skola nu på slutet. Därför har det varit en stressig dag idag, då jag äntligen kunnat gå på alla lektioner och försöka ordna upp allt jag missat. Vårt rum har också blivit allt mer stökigt efter allt resande, tränande och spelande, så jag har precis städat upp det mesta av det - denna fredagskväll. Helgen ska jag försöka viga åt pluggande. Jag är faktiskt inte så sugen på att gå ut. Men jag får se!

Eftersom säsongen är slut är det nu dags att sätta igång processen med armbågen. Det är ju 6-8 månaders återhämtning på det, efter vad jag hört, så jag vill få det gjort så fort som möjligt! Jag ringde till läkaren redan igår, torsdag, för att boka in en tid för operationen. Jag fick lämna ett meddelande på en telefonsvarare, och idag ringde de upp. Doktorn vill träffa mig igen, innan vi bokar in tiden för operation, så jag ska åka till Cincinnati och träffa honom i morgon. De hade tider på lördagar, och det passar ju jättebra eftersom jag verkligen inte har råd att missa mer lektioner! Att det dessutom är redan i morgon, och gör att allt går snabbt, klagar jag ju inte heller på. Möjligen är jag lite bitter att det är klockan nio på morgonen, och jag måste åka från Wilmington klockan åtta på första lördagen jag är helt ledig den här terminen, men vad gör det om hundra år...

Jag har också klippt mig. Har ingen bra bild, bara en som jag tog direkt efteråt... Här får ni den.

Blondare och lugg

Kort uppdatering lyder: 

Armbågen gör skitont.

Vi är vidare till semifinal i OAC turneringen, efter att ha vunnit på straffar mot John Carrol igår. Ny match i morgon, mot Otterbein.

Jag var precis och träffade doktorn om tummen. Troligen har jag även en slitning i UCL-ligamentet i tummen. Jag ska iväg och träffa en handspecialist nu.

Återkommer.

Ännu inget nytt om tummen. Jag var och gjorde en magnetröntgen i fredags eftermiddag, men i måndags fick jag veta att de inte tagit tillräckligt med bilder så jag ska tillbaka igen i morgon (torsdag) och komplettera. Därför vet jag inte heller vad de första bilderna visat, då doktorn vill träffa mig först när alla bilder är tagna och vi har ett resultat. Tisdag morgon, förmodligen, alltså.

Jag borde fortfarande ha tumskenan dygnet runt, men jag slarvar med det. Ibland, och oftast, har jag den på kvällarna och nätterna, men under mina hektiska skoldagar är den av. Det gör för ont att skriva med den, och har man fem lektioner på rad under en dag, och samtliga kräver mycket antecknande, så går jag hellre utan. På träningar och matcher har jag alltid en tumskena dock. Det skulle inte funka annars! Jag kombinerar det med tejp, så det sitter riktigt stadigt faktiskt!

Idag spelade vi match borta mot Otterbein. Matchen skulle egentligen ha spelats igår, men på grund av en väldig storm som drog över Ohio blev den flyttad till idag klockan ett. Otterbein är årets serieledare, och helt obesegrade för säsongen. Vi spelade ändå väldigt bra! Otroligt defensivt, med en 4-5-1-uppställning, men det gick bra. Vi förlorade dock med 2-0. Första målet gjordes efter markeringsmissar i målområdet. Precis innan det hade jag gjort två riktigt bra räddningar, som jag kände mig nöjd med, och jag vet att målet inte var "mitt". I andra halvlek hade jag inte lika mycket att göra, som i första. De hade fortfarande väldigt hög press på oss, men försvaret spelade ännu bättre. Med fem minuter kvar gick jag ut på ett friläge, mot en motståndare, och slog ihop ordentligt med henne. Hon sparkade på min underarm (höger såklart), och det kändes seriöst som att hon sparkade av mig armbågen. Det gjorde så ont att jag skrek! Men jag lugnades ner, och envis som jag är krävde jag att få spela vidare matchen. Jag tänkte: "fem minuter till klarar jag". Adrenalinet pumpade i 180, såklart. De gjorde dock deras andra mål strax efter. Ett onödigt mål, som jag enkelt skulle ha haft. Det var dels en misskommunikation mellan mig och en försvarare, men ändå skulle jag ha tagit bollen som studsade in i mål... 

Nu i efterhand ångrar jag att jag inte gick av efter kollisionen, med fem minuter kvar. Inte för att jag tror att jag förvärrade något genom att fortsätta spela, men ändå. Det gör fruktansvärt ont, och jag grät i bilen hem när vägen var "hoppig" och min arm rördes. Jag ska fylla på med lite värktabletter nu, och gå och lägga mig, och hoppas på att det är lite bättre i morgon.

Får förmodligen börja ta med mig datorn på lektionerna för att ta anteckningar från och med nu. Det gör för ont i hela höger arm, med armbåge och tumme tillsammans. Så om inte annat kan jag ju göra det för att öva till efter jag har gjort min armbågsoperation och absolut inte kan använda högerarmen på ett tag. Det kanske innebär att jag kan ha tumskenan dygnet runt igen också, vi får se!

Och förresten, angående stormen. Igår, tisdag, strax före ett gick tornado-larmet här i Wilmington. Det innebär att alla ska söka skydd, alltså helst "under jord". Jag och Kayla var förvirrade, för vi skulle samlas med laget klockan ett för att åka mot matchen, och vi skulle precis lämna vårt rum och gå bort mot parkeringen. Vi försökte ringa coacherna, men ingen svarade. Så vi började gå mot idrottsbyggnaden ändå, och när vi närmade oss kom vår coach utspringandes och skrek på oss. Han frågade om vi ville bli bortblåsta, och att vi skulle skynda oss och gå ner i vårt omklädningsrum och vänta på instruktioner. Vårt omklädningsrum ligger "under jord", utan fönster, så det var där vårt lag höll till. Jag och Kayla tyckte det hela var väldigt komiskt, för det var hur lugnt som helst då, när vi gick mot omklädningsrummet, men det var visst "lugnet före stormen" - bokstavligt talat. Eftersom vi var tvungna att hålla oss i omklädningsrummet såg vi inget av det själva, men några sa att det hade blåst som bara den och regnat horisontalt. Som sagt kom inget/ingen till skada runt skolan i alla fall, vad jag vet. Vår match blev i alla fall inställd pga vädret, då stormen inte kommit till Otterbein ännu runt två-tiden, och det var därför vi spelade i dag i stället!

Bild lånad från hemsidan, från Parent's night för ett par veckor sen. Det var en kall och regnig dag då också, precis som igår, men då var det inte så illa att det var tornado-varning....

Doktor-besöket i tisdags gav inte så jättemycket. Jag är dock väldigt tacksam för att han var så försiktig och inte ploppade tummen ur led när han kollade den. Han kommenterade däremot att det kändes som att det inte riktigt fanns något stopp på ledbandet, vilket kan innebära en avslitning, men allt vi fick ut av det hela var egentligen att jag ska göra en magnetröntgen. Den är planerad till i morgon, fredag, och resultatet på det får jag förmodligen först på tisdag morgon när jag kan träffa honom igen.

Spelar och tränar gör jag ändå. Förutom den stora klumpliga skenan jag måste ha jämt utanför fotbollen har de för i år gjort en mindre skena jag måste ha när jag spelar. Förra året räckte det ju med tejp, men inte i år inte... Skenan är dock väldigt liten, så det kunde varit värre, men det är ändå väldigt osmidigt att spela med den. Klaga ska man väl ändå inte göra, för det hade kunnat vara värre och jag hade kunnat vara tvungen att stå över spelandet helt. 

Igår spelade vi näst-sista schemalagda hemmamatchen. Vi spelade mot Ohio Northern som är en av våra största konkurrenter. Vi har förlorat de senaste 4-5 åren, om inte mer, så alla var riktigt laddade inför matchen. Och vi gjorde det bra! Vi spelade 1-1 mot dem. Egentligen gjorde vi ytteligare ett mål, men det blev bortdömt. Felaktigt tyckte vi, men det tyckte förmodligen inte de. Jag fick göra ett par äkta räddningar igår, och det var skönt. Det gjorde dock väldigt ont att spela igår. Inte bara tummen, men även armbågen har börjat värka igen... Den kommer och går i omgångar, men jag vet ju i och för sig vad det är som gör ont i den så det är inte så mycket att göra åt det. Dock börjar jag bli rädd nu. Operationen närmar sig och jag är nervös...

Nu har min mamma varit här och hälsat på! Hon stannade i tolv dagar och fick se hela fyra matcher. Tyvärr innebar tre av dem förluster, men så är det ibland. Vi spelar riktigt bra, men vi kan fortfarande inte göra mål så det får vi sota för genom att resultatlistan ser dyster ut. Förutom att kolla på matcher var mamma också med hemma hos min rumskompis Kayla och vi var och heldagsshoppade en dag då jag passande var ledig från skolan. Det var roligt att hon var här och hälsade på, och fick se hur jag har det när jag lever här, men jag är samtidigt så van att vara här på egen hand så jag kan inte säga att det är konstigt att hon åkte hem. Hon gillade dock att vara här, och pratade om att definitivt komma tillbaka, så det hoppas vi på!

Som sagt förlorade vi tre matcher i rad, men idag vann vi äntligen igen och det var skönt! Däremot kunde jag inte riktigt njuta av vinsten och lyckan, då jag har så jävla ont över allt! Jag har en vag känsla av att jag spelade min sista match för säsongen... Men vi får se vad doktorn säger på tisdag.

Kommer ni ihåg tum-skenan som jag hade under sex veckor förra säsongen?! I alla fall, den är tillbaka. Den här gången har jag förmodligen slitit av ledbandet kring högertummen. Anledningen till att de tror det är att man kan ploppa tummen rätt ur led, utan någon särskild kraft, om man trycker den utåt. Först trodde de att jag hade en fraktur också, men röntgen visade negativt vilket var bra! Det hände på en träning i torsdags... Men jag kände att det var på gång, för jag har haft lite ont i den där tummen ett tag. Därför är jag nu tillbaka i tumskenan och väntar på att se doktorn på tisdag morgon... Förmodligen vill han att jag ska göra en magnetröntgen. Det finns inte ord för hur jag känner. Är det ledbandet så innebär det operation - där också.

Bild på tumskenan från förra året.

Jag spelade i alla fall idag, och jag vet inte om det var ett smart beslut eller inte. Många säger att jag borde ge upp för säsongen... Men jag vet inte om jag kan göra det.

Dagen har gått i Sveriges tecken! Efter mycket om och men kom jag och fyra till iväg till Cincinnati för att gå på IKEA och en affär som heter Jungle Jim's! Fyra svenskar och en spanjor! IKEA var helt magiskt! Vi började med att äta köttbullar, och sen handlade vi duntäcken, sängkläder och svenskt godis och mat. Sen åkte vi vidare till en stormarknad som heter Jungle Jim's som har alla sorters mat från hela världen. Men den skandinaviska delen hade inte särskilt mycket mer än IKEA, plus var det ganska dyrt, så jag köpte bara lite Haribo-godis.

Fick en härlig Sverige-känsla i magen idag, och det kändes underbart! Egentligen var det lite otajmat, eftersom mamma kommer på fredag med en massa svenskt godis och annat - men äsch! Mycket av det goda har aldrig skadat!

Emil och Anton på IKEA med varsitt berg köttbullar, en räkmacka och "prinsessbakelse"

Dålig uppdatering, men efter matchen i onsdags sved det en aning att uppdatera. Dock efter dagens vinst kan jag erkänna att vi förlorade med hela 5-0, och att det sög hårt och att jag blev utbytt med femton minuter kvar. Inte för att något av målen egentligen var mina, vilket vi alla är överens om då försvaret spelade uruselt... Men tränarna har så klart i efterhand kommit med sin j-vla film över matchen och sagt att jag kunnat göra det, det och det annorlunda om jag gjort det, det och det. Jo, tacka fan att man kan göra saker annorlunda i efterhand när man ser det på film! Men det funkar inte så i verkligheten!!

Aja, nu ska jag inte låta min irritation över tränarna ta överhand... Idag vann vi! Vi spelade första OAC-matchen, borta mot Mount Union. Det ligger fyra timmar bort, och även vårt herrlag spelade där borta idag så vi delade buss. Nästan 60 pers inknölade i en buss i fyra timmar - ingen hit! Vi samlades redan 6.45 i morse och började med frukost på samma frukosthak som förra helgen, och sen begav sig resan. Herrarna spelade först, klockan ett, så för vår del var vi där i sjukt god tid! Men vi tog det lugnt, och kollade herrarnas första halvlek innan vi började göra oss i ordning för vår match. Som sagt vann vi, 1-0! Det var dessutom roligt att spela, något jag inte känt på ett tag! Vårt mål gjordes på straff, men vi dominerade och borde ha gjort många fler mål. Men avslut fortsätter vara vårt största problem... Tur att ett mål räcker! :)

Bussresan hem var lång och jobbig, och vi var tillbaka i Wilmington klockan 23 nu ikväll. Jag är helt slut och ska gå och lägga mig. Åh, vad skönt det ska bli!!

Jag har förstått att ni har rätt dåligt väder där hemma... Regnigt, ruskigt och kallt?

Här har det varit över 30 grader i ett par dagar nu. Det är så man håller sig inomhus och klagar på att fläktarna inte går tillräckligt fort. Tänkte bara ni skulle veta det.

Match om fyra timmar. Kenyon hemma. Sista matchen innan första OAC-matchen. Let's go!

I helgen spelade vi borta mot Hiram, som ligger drygt tre och en halv timme bort från Wilmington. Vi träffades redan 6.45 för att börja med en frukostbuffé på ett frukostställe i byn, och sen klämma in oss i bussen. Jag lyckades sova nästan hela vägen, vilket var otroligt skönt! Sen spelade vi dessutom riktigt bra, trots den långa resan vi gjort. Vi vann med 3-0, och det var ruskigt kul att spela! Vad som var mindre roligt var motståndarnas fulspel bara. Jag vet inte hur många gånger de försökte "ta ut mig" med dobbarna före. Vissa gånger kunde jag redan ha bollen upplockad och de kom efter med en glidtackling mot fötterna. Jag hade riktigt ont i armbågen under matchen också. Redan på uppvärmningen så tok-värkte den, men det gick att bita ihop den här gången också!

Så nu önskar jag inget annat än lite nya kroppsdelar. Framförallt en armbåge, såklart, men sen skulle även två nya fötter och framförallt vrister sitta fint! Den vänstra foten, som jag stukade på egen hand på förra veckans löptur, är härligt blå och öm. Det pulserar liksom i den hela tiden och det är rätt svårt att sova då!

Jag är inte på något sätt redo för en ny skol-vecka! Jag har ett prov på tisdag och ett prov på onsdag... Jag borde väl egentligen ha börjat plugga för det i helgen redan, men det fanns inte en chans! Jag behövde lite ledigt efter veckan som var, så i kväll får det bli nya tag med en lång natt!

Jag har överlevt den här dagen! Kan knappt tro att det äntligen är över.

Historiaprov 9.00

Musik quiz 10.00

Social Psychology-prov 11.00

Psychology of personality-prov 13.00

Jag orkar inte tänka en sekund mer på skolan. Jag tror dock att jag klarade alla prov. Förmodligen inte med lika bra resultat som jag i vanliga fall kräver av mig själv, men bra nog så jag kan kämpa mig uppåt resten av terminen. Har massa andra prov nästa vecka redan, men det tänker jag inte bekymra mig över förrän på måndag eller möjligen söndag. Nu ska jag ta helg!

Träning om två timmar, sen blir det sova tidigt. Dels för att det knappt blivit något av den varan de senaste nätterna och också för att vi lämnar campus klockan 6.45 i morgonbitti. Vi ska åka fyra timmar bort för att spela match klockan 13.00. Hoppas på vinst, för att sen komma hem i klok tid och kunna fira och njuta lite av helgen!

Igår var jag förresten i Cincinnati igen och träffade en physical therapist för att få övningar till min armbåge. Processen med att stärka muskler och leder i handleden, armen och axeln börjar nu, så jag kan vara redo för operation när säsongen är över. Jag fick också veta att återhämtningstiden från en sån operation för min del kommer handla om 6-8 månader - innan jag ens får börja stå i mål igen. En evighet om du frågar mig!! Så det gjorde inte min gårdag direkt bättre, mitt i all plugg-ångest.

Men idag på lunchen kom mina nya fotbollsskor som jag beställt, så det gjorde den här dagen lite bättre! Jag älskar när jag köper nya fotbollsskor, även om jag nu i flera år haft samma sort. Den här gången en ny färg bara! Svarta och guldiga i stället för svarta och vita som jag haft i två år nu. Jag är en glad tjej igen! :)

Min musiklärare la in ett quiz i hennes klass på fredag också. Alltså tre prov och ett quiz på fredag. 4 av 4 kurser. Vi får se hur vaken jag kommer vara på matchen på lördag, för innan fredag blir det inte mycket sova...

Ny vecka, igen. Om veckorna går fort så går helgerna ännu snabbare förbi!

I lördags efter matchen gick jag ut på en liten jogging-runda. 3-4 km kändes lagom, dels för att jag var besviken på mig själv för målet jag släppte in och också för att jag inte var särskilt trött efter matchen. På tillbakavägen skulle jag korsa en gata, men då kom en bil som jag skulle stanna för. Självklart var där ett stort hål i trottoaren, som jag trampar i och det sa pang i vänsterfoten! Det gjorde så satans ont, så jag stannade och försökte försiktigt stödja på den... Då såg jag att en tant satt på sin veranda, precis där jag var, och tok-glodde på mig med ett ansiktsuttryck omöjligt att förklara. Jag hatar när folk glor på mig så jag bet ihop, haltade iväg lite först men kom sen rätt snabbt igång med joggingen igen. Sen under kvällen och natten och gårdagen svullnade så klart foten upp ordentligt, och gjorde förbannat ont! Jag försökte käka så mycket tabletter jag kunde för det, och det verkar ha hjälpt! Foten var inte alls lika svullen idag och det gick helt okej att träna på den! Visst gjorde det lite ont, men det är mycket annat som gör ont i min kropp just nu så det går att överleva! Den är fortfarande riktigt blå dock, vilket ser lite illa ut... 

På onsdag skulle vi egentligen spela bortamatch mot Ohio Wesleyan, men den har blivit flyttad. Det betyder att vi inte har någon match förrän på lördag, och alltså en hel veckas matchvila totalt. Det känns lite konstigt, men är samtidigt välbehövligt tror jag. Både för hela laget, och även personligen för att jobba lite med självförtroendet. Anledningen till att matchen blev flyttad är att Ohio Wesleyan utan kommunikation med våra coacher flyttat matchen till 17.00 istället för 19.00 då den skulle ha spelats. Det skulle innebära att många av oss skulle missa många lektioner, vilket inte Steve tyckte var bra så här tidigt i säsongen. Vi hade ett kaptens-möte idag vid lunchtid då vi pratade om olika lösningar, då det skulle spelas en herrlagsmatch på samma plan klockan 19.30 samma kväll, och tillslut blev bästa lösningen att flytta den till 6e Oktober. Det innebär att min mamma kommer få se en extra match när hon är här! Vi skulle egentligen ha haft en hel veckas mellanrum mellan två matcher då, men nu tajtar vi ihop det där istället! Det känns som sagt bra, och roligt att min mamma ska få se mig spela ytterligare en match!

På fredag har jag tre prov (utav fyra möjliga lektioner - vad är oddsen?), så att få lite extra plugg-tid på onsdag var faktiskt välkommet!

Vi vann dagens match med 2-1. 2-1-målet gjorde vi i början på andra övertiden, och det var förbannat skönt att äntligen få vinna igen! Målet de gjorde var helt mitt fel. Det var en lång frispark som jag egentligen hade och skulle skopa från luften, men bollen studsade helt fel på mitt armbågskydd och rätt i gapet på en attackerande motståndare. Jag är inte alls van att spela med det där skyddet, och jag hatar det! Det är jättetungt för det första och sen är det för stort så jag måste ändå tejpa på det... Jag måste träna mer med det helt enkelt. Kommer nog aldrig vänja mig, men jag får väl lära mig att leva med det i ytterligare två månader.

Jag och Tiff i omklädningsrummet efter matchen. Ni ser lite av armbågsskyddet där. Det gråa uppe och nere är tejp för att det ska sitta kvar...

Först och främst tack för alla mattips! Jag tar gärna emot flera om ni kommer på något...

Veckan har rullat på snabbt, som vanligt. Kan inte fatta att det redan är fredag. Inte för att man klagar, men ibland är det skrämmande hur snabbt veckorna tickar på här!

I onsdags hade vi bortamatch mot Mount St Joseph. Den slutade 1-1 efter dubbel overtime. Vi var överlägsna, vilket gör att det kändes lite som en förlust. Vi kunde bara inte göra mål... De gjorde det första målet, på frispark. Det var en sjukt snygg frispark som gick högt och sen bara dök in i mitt vänstra kryss. Jag såg målet på video igår, och det var riktigt snyggt. Anledningen till att jag kollade på målet i efterhand var att jag fick all skuld för målet. Tränarna påstod att jag mycket väl hade kunnat ta bollen. Jag var ändå där, men det fanns inte en chans att jag skulle nå den! De fattade väl det lite efter att ha sett målet på kameran, men det var alldeles för svårt att svälja stoltheten och ändra sig så jag har ännu skulden för målet. Inget är sagt till spelaren som orsakade frisparken... Så, med andra ord, självförtroendet är ännu dalande. Resten av matchen var vi som sagt överlägsna, men vi gjorde aldrig fler mål än kvitteringen.

Igår var jag och träffade en specialist-ortoped angående min armbåge. Min UCL är av. Jag vet inte vad det motsvarar på svenska. Det är ett ligament i armbågen i alla fall... Så jag har fått ett skydd att ha under resten av säsongen, så att jag inte kan översträcka armbågen vilket är det stora problemet. Det är ett stort jäkla skydd, och jag vet utan att ha testat det att jag kommer hata det. Det ska stötta bättre än tejp i alla fall, vilket i och för sig är bra för tejpen har inte hjälpt så jättebra, men ändå! Sen när säsongen är slut ska jag opereras. Så jag ska höra av mig så fort som möjligt när det är slut, så jag får en operationstid. Sjukvårdarna här på skolan säger att det förmodligen handlar om en Tommy John-operation. Låter lagom roligt... Jag ska tillbaka på torsdag i alla fall, och träffa en rehab-coach och få rehab-övningar. Ska man se det positivt så får jag ju i alla fall spela färdigt säsongen! Ska man se det negativt så kommer det vara ett helvete att ha en opererad höger-armbåge.

Ungefär såhär ser armbågsskyddet ut.

I morgon har vi match hemma mot Cedarville. Herrlaget håller en turnering här hemma också, så det blir mycket fotboll i helgen!

Idag är det vardag igen. Den lediga måndagen igår var väldigt välbehövd, men nu är det bara att köra på som vanligt! I söndagskväll gick vi ut en sväng, vilket var väldigt roligt efter en lång helg med massa fotboll. Igår spelade jag lite futsal med grabbarna, gymmade och sprang tre miles på kvällen. En väldigt hurtig dag!

I söndags gick jag ut med lite kompisar, umgicks (dansade) och hade kul!

Idag har jag min första lektion klockan ett. Jag var ändå uppe klockan åtta i morse för att gå min traditionsenliga morgonpromenad. Sen har jag avklarat en massa ärenden som att bland annat boka min mammas hotell, då hon kommer hit om mindre än fyra veckor (!). Det ska bli jättekul att hon kommer hit, och jag ser mycket fram emot det!

Jag har en liten fundering, som ni där hemma kanske kan hjälpa mig med?! Nu när jag bor i en annan dorm-byggnad har jag tillgång till kök, och jag har också en massa kompisar som bor i lägenheter där jag kan låna deras kök. Jag är lite sugen på att laga något svenskt och bjuda dem på, men jag kan inte riktigt komma på något bra att laga. Jag älskar ju fisk, och skulle gärna laga lax med goda och nyttiga tillbehör, men de är inte så vana med fisk här borta så jag vet inte hur mycket de skulle uppskatta det. Därför undrar jag helt enkelt vad ni har för tips på någon svensk maträtt jag kan laga och imponera mina amerikanska vänner med?!

Så, nu har jag nog avklarat dagens ärenden. Det kanske är dags att ta tag i lite pluggande också...

Vinst idag, och det känns mycket bättre på alla punkter! Vi vann med 1-0 och det räckte gott. Vi kunde nog ha nätat ett par gånger till, men som sagt ett mål räcker för att vinna! Att jag fick hålla nollan, och alltså ta säsongens första shut out, betydde mycket för självkänslan också!

En bit in i andra halvlek blev jag stämplad i ansiktet. Det gjorde verkligen skitont... Jag gled in framför en spelare med händerna på bollen men hon fortsatte springa - rätt över mitt ansikte. Nu ser jag ut som en uppsvälld blåsfisk i ansiktet, det ser verkligen inte ut som jag när jag tittar mig i spegeln. Det börjar bli lite blått också. Snyggt!

I morgon är vi lediga. Det är en helgdag som kallas Labor day. Inte ska man klaga... Vi är dessutom lediga från träning och det ska bli obeskrivligt skönt! Jag tror nog att jag ska gå och gymma lite ändå. Vi gymmar inget med laget när vi är i säsong, då vi bara ägnar tiden åt fotbollsträningar, och jag saknar det! Det är nog bra att hålla upp styrkan lite också. Så ja, gym blir det. Och mycket sova!

Stämplad i ansiktet

Kayla, Sarah, Tiff och jag efter matchen.

Torsk, 2-0. Båda på fasta situationer. I övrigt hade jag inte mycket alls att göra... Det suger nästan mer än att faktiskt ha haft något att göra och att de var värda sina mål. Vi gjorde allt rätt, utom mål. Jag gjorde inte ett skit kändes det som.

Ny match i morgon.

I onsdags spelade vi vår första match för säsongen, och vann med 4-3. Det kändes dock inte så mycket som en vinst, då vi hade 4-1 med 15 minuter kvar men sen lät de komma ikapp till 4-3 inom loppet av 2 minuter! Men efter att ha spelat lite panikartat matchen ut höll vi i vinsten i alla fall. Och trots att det som sagt inte var en seger att direkt fira var det ändå skönare att åka en 4.5 timmes bussresa hem med en vinst än en förlust.

Min egen insats kan jag inte ens kommentera, även om jag vill/borde. Självförtroendet är inte på topp just nu, så jag ser allt i svart. Därför låter jag bli.

Idag är det ny matchdag! Vi ska möta Wittenberg hemma klockan sex ikväll. Ni kanske kommer ihåg hur det gick när vi mötte dem förra året? Om jag ens skrev det här... Vi åkte på storstryk i alla fall och det var tyvärr inte pga att det var klasskillnad utan bara att vi hade en förbannat dålig dag på planen den kvällen. I år är det andra bullar som gäller dock. Vi ska inte förlora. Inte!

Jag ska ta en nap nu och börja ladda för match. Min plan är att vara argare än jag någonsin varit under de 90 minuterna vi ska spela ikväll. Jag ska testa den taktiken, för det är vad som brukar funka bäst.

Igår på träningen blev jag i stort sett tillsagd att jag inte får visa smärta för vår coach Steve. Det var min målvaktstränare Casey som sa det, på fullaste allvar. Casey är tidigare målvakt på skolan, och hon var målvaktstränare både förra året och i år. Hon är bra, och hon var en bra målvakt, men ibland kan det vara lite jobbigt att handskas med hennes humörsvängningar även om man vänjer sig vid det också! I alla fall så verkar hon ha fått en tillsägelse av Steve att jag inte får bli skadad. Jag är startande målvakt, och vi har egentligen ingen ersättare i nuläget. Vi hade en till tjej, men hon skadade foten och/eller knäet för en dryg vecka sen, och tränar inte i nuläget. Därför har Abbey, en tjej som också är Sophomore, fått gå in och träna målvakt igen, trots att hon egentligen sadlat om till utespelare. Detta för att det ska finnas någon ersättare ifall något oförutsett händer. Men nu vill alltså både Casey och Steve att vi ska mesa på träningarna, för att jag inte ska skada mig. Eller egentligen handlar det väl om att inte armbågen ska bli värre, men jag vägrar! Jag vill utvecklas, och jag har redan sagt en miljon gånger att jag tänker bita ihop mot smärtan under säsongen och så får man åtgärda efteråt! 

På tal om detta så träffade jag doktorn i morse. Han konstaterade i stort sett bara att armbågen inte verkar läka som den borde ha gjort, så jag ska träffa någon specialist på armbågar/axlar. Han är tydligen en av de mest erfarna på operationer som dessa i hela landet, och jobbar med Reds baseball-lag. Rätt coolt! Får se när jag ska träffa honom, men tills dess får jag fortsatt spela i alla fall. Och jag tänker inte mesa!

Första matchen är i morgon och jag är så laddad!!!

Vi vann alumni-matchen! 2-1 blev slutresultatet på en ganska fattig match. Vi delade återigen upp matchen i tre delar, den här gången vad de första två perioderna 30 minuter långa var och den sista var bara 20 minuter. Jag spelade första och sista perioden och det var i mina perioder vi gjorde våra mål och det var i mittenperioden de gjorde sitt mål, så inget insläppt mål av mig! Det var som sagt en ganska fattig match, men bra att få matchträning! Nu är det slut på träningsmatchandet dock. På onsdag drar säsongen igång och det med en bortamatch i Pennsylvania! Drygt fyra timmars bussresa sådär mitt i veckan ska ju bli jättekul, men det är bara att gilla läget. Sen mot helgen har vi två matcher att spela, de båda är hemma så vi slipper resandet då. Det ska bli kul att spela match på riktigt, jag är riktigt taggad!

Min armbåge pallar inte riktigt trycket dock... I fredags tvingade de mig att gå av på träningen för att det gjorde så jäkla ont. Men ännu är jag godkänd för spel så jag hoppas vidare på tejpen och hoppas att jag kan hålla hela hösten! På tisdag ska jag träffa doktorn igen, så får vi se vad han säger!

Klockan är tre på natten här, och jag kan inte sova. Har sovit hela dagen idag, på grund av lite för hårt festande i lördags, så morgondagen kommer nog bli tung då jag inte räknar med att få särskilt många timmars sömn i natt... 

Just det, innan matchen i onsdags tog vi nya lagbilder också och de lades ut på hemsidan idag! Jag publicerar lagbilden när den kommer ut, så småningom, men än så länge har jag bara min profilbild att bjuda på :

Första veckan med lektioner är nästan avklarad, jag har bara en lektion kvar, och det känns bra! Det är alltid roligt med skolan i början på en termin då man har nya intressanta lektioner, men snart kommer man väl in i lunken och det blir ganska trist igen. Skola är trots allt skola. Jag är ganska nöjd med mina lektioner dock! Jag var lite orolig innan jag började, då jag tar tre psykologilektioner den här terminen, men jag ska nog reda ut det! Förutom dessa tre psykologikurser tar jag också historia, American history, och Intro to Music. Senare under terminen ska jag också läsa First Aid & CPR, men den kursen börjar inte förrän någon gång i November. Det känns som sagt helt okej med mina kurser, även om jag kommer behöva läsa otroligt mycket! Nästan samtliga mina kurser är baserade på mycket egen läsning i textböckerna. Det kan alltid vara segt, men jag hoppas kunna hitta någon bra teknik på det och få till det bra under hela terminen!

Fotbollen rullar också på. Jag längtar som fan tills matcherna börjar nu, för det är lite segt att bara träna och träna. Det känns inte som vi kommer någonstans, och det är lite frustrerande! I onsdags hade vi en träningsmatch här hemma mot the College of Wooster. Vi spelade 3x30 minuter och utav det fick vi lite blandat resultat. Allt som allt förlorade vi med 2-1, men det var ju som sagt en träningsmatch och det gör att man inte riktigt kan kolla på bara slutresultatet alltid! Första 30 minuterna spelade vi med vår startelva, och vi var överlägsna! Vi avslutade den halvtimmen med 1-0-ledning efter en sjukt snygg hörna - förhoppningsvis kan fasta situationer fortsätta vara ett av våra starkaste vapen. Andra halvtimmen blev många ordinarie utbytta, och även om vi fortfarande spelade bra så höll det inte lika bra defensivt så där fick vi ett mål i baken. De kom i ett friläge och placerade bollen snyggt vid min högra stolprot. Visst hade jag kunnat agera bättre, men det var ändå ett bra friläge. Tredje halvtimmen stod vår andramålvakt, och då fick vi ytterligare ett mål emot oss återigen efter lite defensiva missar. Det var en nyttig träningsmatch, och vi lärde oss mycket! På lördag har vi ytterligare chans att matchträna då vi spelar alumni-match. Alltså match emot de spelare som "gått ut", alltså tagit examen, från skolan. Det ska bli kul att se hur vi står oss emot förra årets Seniors, som alla tycker var en sån stor förlust för laget när de slutade. Jag tror vi är minst lika bra i år, om inte bättre!

Första dagen med full försäsongsträning är över och träningsvärken börjar komma smygandes... Det har gått bra hittills, och det ser bra ut, men vi har lång väg kvar att gå!

Vi började veckan med ett team building-läger. Vi åkte ca 30 min utanför Wilmington och var där i ett dygn. Det var riktigt givande, och gav resultat då alla i laget kom närmare varandra och vi lärde oss mycket i oss själva och i våra lagkompisar. Vi kom tillbaka till Wilmington i går eftermiddag (onsdag) och fick några timmars vila innan det var dags att ses igen och träna första passet. Men innan det passet skulle vi springa en mile på tid. Under 7 minuter var det som gällde och hela laget klarade det! Helt sjukt underbart att alla klarade, och en lättnad för alla då man nu bara kunde lämna den pressen bakom sig och sikta framåt! Jag själv sprang på 6.30. Tog inte i så särskilt mycket, hade kunnat sprinta mot slutet och komma närmare 6 minuters-gränsen, men jag visste hur jag låg till i tid tack vare min ipod så jag tog det lite lugnare.

Idag har vi alltså haft tre träningar, vilket vi ska fortsätta ha veckan ut. Fotbollsträning på morgonen i drygt två timmar, gym på eftermiddagen och fotbollsträning på kvällen. Innan träningen ikväll sprang vi beep-testet också. Det gick inte alltför bra för varken laget i helhet eller mig personligen. Vilket förmodligen kommer innebära mycket löpning under kommande träningar... 

Armbågen värker också... Jag tejpar, har is på och käkar piller. Det får gå. Jag måste försöka bli bättre på att mörka för sjukvårdarna bara... De är på mig som hökar! Har också börjat få ont i halsen och känner mig förkyld. Tror det är pga natten vi spenderade på team building-lägret för det var så jäkla kallt i rummet vi sov i! Men... Piller som sagt! Guds gåva till mänskligheten!

Vi är inflyttade i Wilmington, och det känns riktigt bra!!!

Igår, Söndag, kom vi iväg från Springfield runt två-tiden och anlände Wilmington någon gång runt tre. Så började inflyttandet. Först skulle det bestämmas hur vi skulle möblera och med fem pers i ett litet rum på 13x15 feet (ca 4x4,5 meter) var det inte det lättaste. Alla pratade i mun på varandra och sa egentligen samma saker. Kayla har dessutom ett jäkla temprament ibland, särskilt mot sin lillebror som faktiskt bara vill väl, så det tog ett tag men sen fick vi till det! Vi har köpt en matta till i år, som gör rummet SÅ mycket mer hemtrevligt, så när den var utrullad och täckte hela golvet skulle en soffa/bäddsoffa byggas ihop. Jag och killarna, Kaylas pappa Gary och lillebror Justin, hjälptes åt medan Kayla och hennes mamma tog hjälp av två footballkillar och bar upp alla våra grejer från bilarna och placerade allt i korridoren utanför vårat rum. Så effektivt och bra blev det tillslut och när allt stod på plats kände vi oss redan som hemma! Riktigt bra är det och jag är så jäkla glad och hoppfull inför det här året!

I dag blir det en lugn dag. Träna lite kanske, och sen bara ta det lugnt och packa upp det sista. Ikväll kommer Armin, som är en av oss svenskar och senior. Vi skulle kanske ta med oss några andra svenskar och dra ut och käka, får se hur det blir med det beroende på när han kommer... Men det hade varit kul! Vi svenskar måste ju hålla ihop :) Sen i morgon kommer resten av laget och flyttar in och runt ett tror jag vi drar mot Camp Kern för ett dygns team building! Sen är försäsongen igång!!

Jag är som sagt redan väldigt hoppfull inför det här året. Det enda som tynger är allt grubblande och beslut jag måste ta inom de närmaste veckorna. Men det växer förhoppningsvis fram så småningom!

Det var lika underbart som jag hade förvantat mig att träffa laget! Och det var underbart att komma tillbaka till campus!

Först åkte vi förbi Housing och hämtade upp min nyckel till vårat nya rum. Jag kunde få ut den mycket tidigare än Kayla, som får den på Tisdag, eftersom jag är internationell. Så vi bar in de grejer vi hade med oss från hennes hus, och åkte sen bort mot idrottsbyggnaden för physicals. Det gick bra, så mycket bättre än väntat!

Jag träffade doktorn som tog en titt på min magnetröntgen, och även drog och kände i armen. Han sa att han oroade sig för ett ledband i armbågen, och att operation kan komma att behövas. Men i nuläget sa han att det inte var något för mig att oroa mig för. Jag ska också tillbaka och träffa honom om ca tre veckor, och kanske behöver jag göra en ny magnetröntgen. Men, det viktigaste av allt: jag får spela, bara jag tejpas!!  Så jag frågade lite försiktigt om vi kunde testtejpa med en gång, eftersom vi hade open fields, och det gick bra så jag fick armbågen tejpad av en trainer.

Jag träffade också coach, ett möte jag var lite orolig för, men det gick också jättebra! Vi pratade lite om kommande säsong, om sommaren och allt. Vi pratade också om det faktum att jag bestämt mig för att åka hem i början på September för att göra Pliktverket till Polishögskolan. Han sa att om det är det beslut jag tagit så är det så. Det är inget att fokusera på nu, utan det kommer när det kommer. Jag känner mig så jävla dålig som åker bara... Jag kan inte säga att jag ångrar mitt beslut, men jag känner mig riktigt dålig. Det värsta är nog att jag vet att vi bara har mig plus en annan målvakt. Hon är freshman i år, och jag såg henne för första gången igår så jag ska inte till 100% uttala mig, men hon är inget vidare... Usch, jag har så dåligt samvete, men nu är det bara att hålla sig till planen och hoppas på det bästa. Jag ska kämpa så hårt för att visa att jag är värd den platsen jag vill ha i målet, och att jag är värd att fortfarande ha kvar den när jag kommer tillbaka från min lilla minitripp till Sverige!

Träningen sen gick helt okej! Jag var lite rädd, med tanke på armbågen, med det gick bra. Vi spelade i knappt en timme, och det var riktigt roligt om inte annat. Jag vet inte riktigt om jag tycker tejpningen hjälpte något vidare, men jag ska inte klaga. Jag är glad att jag får spela!

Efter träningen åkte de flesta av oss återkommande spelare till BWW för middag. Det var riktigt trevligt det också, och jag och Kayla åkte sen hemåt glada och nöjda. Jag var riktigt glad över dagen! Nu längtar jag bara tills Söndag, då vi flyttar dit helt, även fast inte resten av laget kommer och flyttar in förran på Tisdag så kommer det kännas sjukt bra att vara där igen!

Idag har Kayla och jag varit på Walmart och shoppat skol-grejer. Fastän det är sjukt billigt med saker här, jämfört med i Sverige, är det också helt sjukt vad det skjuter iväg! Idag satt jag dessutom och kollade vad mina skolböcker kommer kosta i år, och eftersom jag tar tre psykologiklasser och även historia, som har svindyra böcker i kursplanen kommer det lätt glida iväg till mellan 500 och 600 dollar. Ugh, det svider! Den här terminen fick jag också betydligt mindre pengar av CSN än jag fick förra året, vilket gör att det svider ännu mer. Och ja, jag är just nu i krig med CSN på grund av detta...

Men, inte ska man klaga! Solen skiner och det är narmare 30 grader varmt. Luftfuktighet på over 80%. I morse sprang vi lite sprints på friidrottsbanan, och nu ska vi mot gymmet! Ikväll ska jag också äntligen få träffa Tiff! Vi ska ut och käka middag!

Jag är framme, och jag har det bra! Jag kom i lördagskväll, lokal tid här, och blev mött av Kayla och hennes mamma och lillebror, och även två tjejer från mitt lag. Jättekul att se dem! De dagar som har gått har gått ganska fort, även fast vi inte har gjort så jättemycket. Vi har tränat dock. Kaylas pappa är tränare för hennes high schools basketlag, så han eldar på oss på friidrottsbanan varje morgon. Jag är uppe med tuppen klockan halv sex för att hinna äta frukost innan det är dags att ta sig ut och svettas... Jag är ju sån, att jag måste äta innan jag tränar. Kayla är inte riktigt likadan, hon rullar direkt ur sängen och är sen redo för vårat pass. Det känns bra dock, skönt att komma igång lite inför att försäsongsträningen med laget börjar nästa vecka. Vi ska till en början springa en mile på tid, som vi gjorde förra året. 7 minuter är gränsen, och vi testade det lite idag, och det borde gå bra. Det är ca 1,6 km för de som vill ha en jämförelse! Vi gymmar också på eftermiddagarna, det är skönt och träningsverken är smärtsam men samtidigt så underbar!

Jag har riktigt ont i armbågen dock. Käkar tabletter mest hela tiden. Det är skont att de hjälper i alla fall... Jag är lite orolig för säsongen, men hoppas ännu på det bästa.

Idag ska jag äntligen få träffa laget! Vi ska till Wilmington först för physicals och sen också för open fields. Physicals är typ hälsoundersökning inför säsongen, träffa läkare och trainers. Så då ska jag få ett första utlåtande om min armbåge från doktorn. Förmodligen kommer han vilja att jag gör en ny magnetröntgen. Magnetröntga armbågen är nog bland det mest obekväma jag har gjort någonsin, så det är inget jag ser fram emot. Open fields är typ träning, men utan tränare så det är bara vi tjejer som samlas och spelar lite. De har gjort det en gång i veckan, hela sommaren, och idag är sista innan vi ses för försäsong nästa vecka. Eftersom det är physicals också kommer förmodligen alla vara där och jag ser så himla mycket fram emot att träffa mitt lag igen! Jag hoppas också att jag kan vara med och köra lite... Förmodligen är det väl dumt att riskera något med armbågen på en så oviktig "träning", men jag är så jäkla sugen!

Vädret här är helt sjukt varmt! Och det är så kvavt så man dör... Men, det är bara att bita ihop! Som alltid.

Sitter på flygplatsen i Newark och har ytterligare typ tre och en halv timme att vänta på mitt flyg som ska till Dayton. Kommer dit klockan åtta på kvällen lokal tid, och blir hämtad av Kayla. Längtar som fan!!

Jag lämnade Gotland igårkväll redan, och sov på ett hotell på Arlanda i natt. Mamma var där också, då hon haft några möten på Arlanda. Det var skönt att ha någon att umgås med där på kvällen! På flygplatsen i Visby var Emma och Jenny och sa hej då, precis som förra året! Mina bästa vänner där hemma... Jag kommer sakna dem - som vanligt!

När jag åkte mot USA för ett år sedan... Jenny och Emma var på flyget och kramades hejdå även detta år!

På flyget satt jag bredvid Peter, som jag jobbat med hela sommaren. Helt sjukt att vi hamnade bredvid varandra på ett så stort plan, helt utan att vi hade önskat det eller så! Överresan från Sverige till USA gick hyfsat fort, men jag hade svårt att sova! Riktigt jobbigt eftersom sova nog är det sista jag vill göra ikväll när jag kommer hem till Kayla. Lördagkväll och allt!

Jag är trött som döden... Det har inte blivit mycket sömn de senaste nätterna pga packande, städande och avsked. Nu vill jag helst lägga mig ner och sova, men risken är för stor att jag missar mitt flyg då och det får ju inte hända!

Såg att jag fått lite nya kommentarer med fågor... Jag ska ta tag i det så fort jag är lite mindre mosig i huvet! Någon gång under nästa vecka, okej?!

Tre månader känns som lång tid. Men oj vad fort det går! Ändå var jag lite inställd på att tiden skulle flyga iväg när jag nu varit hemma, och nu när man ser tillbaka på sommaren så har det faktiskt gått fort. Däremot har det inte känts som att det gått lika fort när man befunnit sig mitt i. Jag stannade upp och tänkte efter både efter att en och två månader hade gått av sommaren i Sverige, och tyckte det kändes som ofantligt lång tid tills jag skulle få åka tillbaka. För såhär är det, jag längtar tillbaka. Precis som jag längtar till Sverige när jag är i USA längtar jag till USA när jag är i Sverige. Jag har nämnt det så många gånger, och säger det ingen, det är svinsvårt att vara delad mellan två platser så långt ifrån varandra.

Här har jag min familj och väldigt nära vänner som jag haft i åratal, och även kortare tid, och som känner mig väl. Där har jag lagkompisar och nära vänner som känner mig för den jag är precis nu och som delar min vardag med alla nya äventyr man stöter på varje dag på en ny plats. Jag skulle inte vilja byta någon för den andra, och det sårar mig när mina nära och kära tar illa upp för att jag längtar till det ena eller andra stället. Det går inte att beskriva för någon som inte varit där själv, det måste upplevas personligen även om man så flyttar till fastlandet på egen hand för att plugga eller om man åker till andra sidan jorden.

Jag kan inte fatta att det snart är ett helt år sen jag gav mig iväg på detta äventyr för första gången. Ett år som gått så fort, men gett mig så mycket! Jag är redo att skaffa nya erfarenheter och minnen det här året. Vad som än händer tänker jag ta vara på allt så mycket som möjligt!

Min sista vecka har till en början blivit lite avtrubbad, men nu börjar det bli bättre. Jag har fått besked om att jag blivit kallad till pliktverket, vilket är ett steg närmare i ansökan till polishögskolan i Sverige. Första reaktionen var såklart lycka, men ganska snabbt blandades den med panik. Jag skulle bli tvungen att åka hem till Sverige under fotbollssägonen, och till en början såg det ut som jag skulle missa hela tre matcher genom att vara borta i fem dagar. Ni som följt min säsong förra året vet att det låter för hektiskt, men att det faktiskt är ett så hektiskt schema under vår säsong. Jag gick grubblandes i tårar i nästan två dagar, innan jag tillslut gick på första magkänslan - det finns inte en chans att jag skulle kunna säga nej till den här chansen! Att bli polis är det jag vill. Jag har länge vetat att polis är det framtida yrke jag vill ha, och att ha kommit så här långt i rekryteringen redan som 20-åring känns otroligt! Jag ska köra på och ta chansen när jag har den. Annars hade jag med all säkerhet bara ångrat mig, och förmodligen aldrig förlåtit mig själv. Dessutom har jag nu också hittat bättre flygförbindelser, så jag bara missar två matcher. Det är inget som säger att jag kommer in på skolan den här gången, men jag är med och slåss om en plats och jag ska göra det till 100%!

Och nu när jag tagit ett beslut ska jag hitta tillbaka till den lyckliga känslan av att snart vara tillbaka hos mina vänner och mitt lag i USA. Och samtidigt också försöka umgås så mycket som möjligt med mina närmaste här hemma!

Josefin sa:

Jag är 19 år nu och gick precis ut gymnasiet och funderar på att söka via Bluechip. Hur gammal var du när du sökte och hur gammal var du när du åkte till USA? Är det försent för mig eftersom jag tagit studenten?

Du måste ha tagit studenten i Sverige för att söka till College. Du måste inte ha tagit studenten för att kontakta Bluechip, men för att sen åka måste du vara klar med skolan i Sverige. College är vår motsvarighet till högskola/universitet i Sverige. Jag måste ha varit 17 år när jag kontaktade Bluechip, jag gick i trean på gymnasiet. Jag tog studenten -08 i Västerås, då jag var 18 år. Tanken var att jag skulle åka redan då, på hösten samma år som jag tog studenten, och jag hade allt klart med skolan och så. Men pga lite personliga händelser hemma på Gotland, där jag kommer ifrån, valde jag att flytta hem för ett sabbatsår i stället och stärka mina band till nära och kära på hemmaplan. Det stärkte mig jättemycket, och för ett år sen åkte jag till USA och började på College, alltså i augusti -09.

Det finns nog inget rätt och fel, även om många börjar college direkt efter high school (eller gymnasiet i Sverige). De flesta amerikaner som börjar college är 17-19 år, så jag var tillsammans med de andra svenskarna lite äldre än alla andra. Men du kan inte vara för gammal, det viktiga är att du är behörig...

Från hemsidan:

GOALKEEPER
Sophomore Maria Larson looks to build upon a solid freshman season that produced five shutouts and a 1.25 goals-against average.

“Maria may have been a surprise for some, but not for me,” Spirk said. “I knew that she was a very good keeper when she came to visit two seasons ago. She decided to stay in Sweden for a year, and when she got here last year she was not only a better keeper, but also a lot more mature. She had a great season.”

Fan vad laddad jag blev nu! Så jäkla redo att köra. Så jäkla redo att vinna!!!

Med tre veckor till min returresa händer det så mycket roligt här hemma att jag nästan inte vill lämna Sverige. Men ändå vill jag ju tillbaka och fortsätta det grymma jag påbörjat där borta! Svårt det där, återigen, att vara delad mellan två ställen. Men äsch, jag tänker inte grubbla på det nu utan jag ska njuta järnet!!!

Här hemma under sommaren försöker jag springa och/eller gymma i stort sett dagligen. Det blir ju inte riktigt varje dag, men jag försöker! Och annars försöker jag i alla fall ta en timmes morgonpromenad eller liknande, om jag inte tar mig i kragen och tränar på riktigt. Jag tycker själv att jag varit ganska duktig hittills i alla fall, och det känns bra! 

Jag har blivit riktigt less på att träna ensam dock, och idag skulle fotbollslaget här hemma äntligen samlas för träning igen efter uppehållet. Jag hade sett fram emot en bollträning och har varit peppad hela dagen, men tji fick jag. Vi löpte. Och som vi löpte i värmen... Det var nog tur att jag har sprungit på egen hand, för det gick inte toppen men ändå kände jag mig inte ur form.

Tanken är ju att vi i skollaget ska träna sex gånger i veckan hela sommaren, alltså under nästan tre månaders tid. Det är ju inte riktigt vad jag gör just nu... Jag springer ju och löper mest, och gör inte alls alla olika övningar jag ska. Haha, men jag gör delar av dessa pass då och då! Kanske är det dags att sätta igång inför ankomsten till USA. Förmodligen. Men nu sätter ju fotbollsträningarna igång, som sagt, så då blir det nog svårt att låta bli att satsa på dom! Träna dubbelt går ju bara inte i den här värmen... Men jag försöker påminna mig om att det nästan är värre där borta i Ohio när vi kommer tillbaka för försäsong. När jag inte jobbar längre så kommer jag ju ha tid! Men det är ett tag dit... Tills dess får jag ta träningarna för vad de är!