Igår på träningen blev jag i stort sett tillsagd att jag inte får visa smärta för vår coach Steve. Det var min målvaktstränare Casey som sa det, på fullaste allvar. Casey är tidigare målvakt på skolan, och hon var målvaktstränare både förra året och i år. Hon är bra, och hon var en bra målvakt, men ibland kan det vara lite jobbigt att handskas med hennes humörsvängningar även om man vänjer sig vid det också! I alla fall så verkar hon ha fått en tillsägelse av Steve att jag inte får bli skadad. Jag är startande målvakt, och vi har egentligen ingen ersättare i nuläget. Vi hade en till tjej, men hon skadade foten och/eller knäet för en dryg vecka sen, och tränar inte i nuläget. Därför har Abbey, en tjej som också är Sophomore, fått gå in och träna målvakt igen, trots att hon egentligen sadlat om till utespelare. Detta för att det ska finnas någon ersättare ifall något oförutsett händer. Men nu vill alltså både Casey och Steve att vi ska mesa på träningarna, för att jag inte ska skada mig. Eller egentligen handlar det väl om att inte armbågen ska bli värre, men jag vägrar! Jag vill utvecklas, och jag har redan sagt en miljon gånger att jag tänker bita ihop mot smärtan under säsongen och så får man åtgärda efteråt!
På tal om detta så träffade jag doktorn i morse. Han konstaterade i stort sett bara att armbågen inte verkar läka som den borde ha gjort, så jag ska träffa någon specialist på armbågar/axlar. Han är tydligen en av de mest erfarna på operationer som dessa i hela landet, och jobbar med Reds baseball-lag. Rätt coolt! Får se när jag ska träffa honom, men tills dess får jag fortsatt spela i alla fall. Och jag tänker inte mesa!
Första matchen är i morgon och jag är så laddad!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar