Maria Larson @ Wilmington College

Jag har en lång historia att berätta. Till att börja med kan jag säga att jag skulle ha varit i Arkanskas ungefär nu, eller inom en timme. Det var planen. Jag skulle åka dig och överraska min bästa vän Jenny, och Helena som är med henne också, som är där och spelar för ett fotbollslag över sommaren. Men istället sitter jag hemma i min säng och har precis vaknat.

Jag började köra runt 23:00 igår kväll. Jag ville köra över natten, för att komma dit på förmiddagen och överraska när de vaknat ungefär. Bilresan skulle ta 12 timmar totalt. Jag började köra, och allt gick till en början bra. 

Ungefär 15-20 minuter efter att jag passerat gränsen mellan Ohio och Indiana (då jag totalt kört lite mindre än en och en halv timme) hör jag värsta smällen någonsin på höger sida av bilen. Jag visste med säkerhet att jag inte kört på något, men det lät seriöst som att någon eller någonting körde in i mig - vilket jag visste inte heller var fallet eftersom jag körde ensam i ca 140 km/h på en motorväg. Men jag insåg ju rätt snabbt att backdäcket smällt. Så jag körde av på kanten, och satt där i mörkret, ganska hjälplös.

Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville ju inte direkt att någon främling skulle stanna och hjälpa mig där mitt i natten heller. Jag började ringa SOS, men lade på nästan direkt. Kände att det ju inte direkt var ett nödläge, så det kändes onödigt. Så jag rotade fram numret till mitt försäkringsbolag, och ringde dem. De kopplade mig till "road assistance services", och jag fick prata med vad som lät som en äldre dam, som vänligt informerade mig att det inte ingick "road assistance" i min försäkring. Självklart! Så hon fick mitt kortnummer, drog 60 dollar, och kunde sen skicka en kille för att hjälpa mig. 

Jag satt där i bilen i mörkret och väntade. Det var ju nattetid så motorvägen var inte särskilt trafikerad, men många lastbilar körde förbi i en väldig fart, och då darrade min lilla bil som ett asplöv där på sidan av vägen. Jag fick en bekräftelse via sms att assistansen var beställd, men att det skulle ta 70 minuter för dem att komma. Jag hade redan gråtit, så jag grät lite till, och satt där och kände mig ensammast i världen. Jag hade fullmånen alldeles bredvid mig, men det var typ allt. 

Då ringde den snälla damen upp mig igen, och berättade att de inte skulle kunna vara där förrän om 70 minuter. Jag var lite förvånad och sa att jag visste det tack vare sms bekräftelsen, och hon sa att hon ville ringa och kolla till mig ändå. Hon sa att hon hade lite dåligt samvete för att det skulle ta sådan tid. Hon frågade om och om igen om jag var okej, och om hon skulle ringa polisen. Jag grinade så klart, men jag försäkrade att jag ju inte var skadad eller något, bara att det inte var jättekul att sitta där ensam i bilen i mörkret med alla långtradare swischande förbi alldeles bredvid en. Hon kläckte ur sig att hon ville ha mitt tillstånd att ringa polisen, för att hon skulle känna sig lite lugnare. Hon sa att tanken på att ha mig sittandes där var skrämmande. Jag sa att ja, ja, hon kunde väl ringa bäst hon ville. Så hon ringde medans hon hade kvar mig på tråden. Efter ett långt och krångligt samtal med polis-telefonisten som jag lyssnade på, fick den snälla damen i alla fall bekräftat att någon skulle komma till mig och hon kände sig lugnare. Efter fem minuter kom en polisbil med två killar förbi. De sa att de hade fått ett annat larm de behövde åka på, men att de skulle komma tillbaka efter det och hålla mig sällskap tills assistansen kom. Jag grinade så klart massor, mest för att de alla var så snälla och omtänksamma.

Cirka 10 minuter efter att polisen varit där ringde bärgningskillen och frågade var exakt jag var, så han kunde hitta dit. Vad som var bra var att jag satt precis vid ett mile-märke, så jag visste att jag var vid mile-marker 157 - exakt. Han sa att han skulle vara där inom 15 minuter, alltså mycket tidigare än vad som var sagt. Men efter cirka 15 minuter kom polisen tillbaka. Eller det var en Sheriff, men jag vet inte riktigt vad skillnaden är. Det var bara en nu, han hade åkt och hämtat en egen bil på stationen och åkt ut för att hålla mig sällskap. Han sa att det var synd att jag ringt för assistans, och lagt ut de pengarna, för han hade kunnat sätta på mitt extradäck åt mig. Så han öppnade upp i bakluckan och tog fram mitt extradäck, som visade sig vara utan luft i. Lite efter att vi insett det kom bärgningskillen. Tyvärr hade han ingen pump på sin bil, vilket vissa tydligen har, så allt som tjöt i mina öron var hur dyrt allt skulle bli. Bärgningskillen kom dit för att byta mitt däck till extradäcket, och inget annat, så allt annat skulle så klart kosta extra. Men polisen förelog att bärgningskillen skulle bärga min bil till en bilverksdag 13 miles bort (ca 2 mil), och där kunde han fixa ett nytt däck åt mig. Bärgningskillen kunde så klart inte bara göra det, utan var tvungen att ringa upp någon på hans företag, vilket tog ungefär en halvtimme. 

Under tiden hade jag och polisen ganska trevligt där på sidan av vägen. Vi pratade på om allt möjligt, och det fick livet att kännas lite lättare. Till slut gav bärgningskillen upp och sa att han skulle bärga mig till ett reducerat pris oavsett vad hans företag sa, för han var trött på att vänta i telefonen. Så vi gjorde upp en deal på 25 dollar, och han hissade upp min bil på sitt flak. Jag åkte med polisen i stället för bärgarn, mest för att det kändes rätt naturligt, och han fortsatte att känna mig trygg på vägen till verkstaden.

Verkstaden låg i en håla mitt i ingenstans i Indiana. Polisen hade tidigare jobbat där, och han hade ännu extranycklar. Han ringde bara ägaren och frågade vad han skulle ta för ett nytt däck, och sen skulle han fixa resten själv sa han. Däcket skulle kosta 75 dollar, och bärgarn tog ner priset för bärgningen till 20 dollar när vi var framme, jäkligt snällt utav honom! 

Jag körde in bilen i garaget, och polisen började jobba. Ytterligare två poliser kom förbi och höll oss sällskap. Eller, en polis, och en annan sheriff, men jag vet som sagt inte vad skillnaden är. De sa att det lät roande att se Jason (som polisen hette) byta däck klockan tre på morgonen, och vi hade alla fyra rätt kul där i garaget. De fick mig också att fundera på att kanske fortsätta köra mot Arkansas ändå. De var alla väldigt häpna att jag skulle göra en så lång resa ensam, men som ena polisen sa: jag hade ju i alla fall ett nytt däck nu.

Jag blev lite kluven. Jag hade bestämt mig för att ställa in resan nästan med en gång när däcket small där på vägen, men polisen fick mig på andra tankar. Samtidigt kände jag att jag förlorat mycket tid och energi på det här, så om jag skulle fortsätta köra skulle jag behöva stanna och sova någonstans - jag hade ju ungefär 11 timmar kvar!

Polisen lotsade mig tillbaka till motorvägen, och jag tackade honom enormt. Jag var på hela resan tillbaka till motorvägen ännu kluven över vilket håll jag skulle svänga åt när jag kom dit - tillbaka till Ohio, eller vidare mot Arkansas. Men jag svängde hemåt igen. Och jag är nog rätt glad för det. Med ungefär en halvtimme kvar att köra till Wilmington slog tröttheten till ordentligt, och jag var alldeles färdig när jag kom tillbaka till Wilmington klockan 5 i morse. 

Det är jäkligt tråkigt att jag inte kom till Arkansas, för att träffa mina kompisar, men jag kände att oddsen var emot mig och jag var säkrast genom att vara tillbaka i Ohio.

Så förlåt, Jenny. Jag ville så gärna, och försökte, men det gick inte.

Dagens stora rosor till:

• Den snälla damen i telefonväxeln på "road assistance"
• Bärgningskillen som reducerade priset ordentligt på bärgningen
• Sheriffen Jason

Dagens ris går till:

• Telefonisten hos polisen, som "road assistance"-damen ringde
• Mekanikern på min bilverkstad här i Wilmington som jag varit hos för att kolla bilen inför resan

Men det är två andra historier i den här långa upplevelsen, och de skriver jag om en annan gång - kanske i kväll.