Igår på träningen blev jag i stort sett tillsagd att jag inte får visa smärta för vår coach Steve. Det var min målvaktstränare Casey som sa det, på fullaste allvar. Casey är tidigare målvakt på skolan, och hon var målvaktstränare både förra året och i år. Hon är bra, och hon var en bra målvakt, men ibland kan det vara lite jobbigt att handskas med hennes humörsvängningar även om man vänjer sig vid det också! I alla fall så verkar hon ha fått en tillsägelse av Steve att jag inte får bli skadad. Jag är startande målvakt, och vi har egentligen ingen ersättare i nuläget. Vi hade en till tjej, men hon skadade foten och/eller knäet för en dryg vecka sen, och tränar inte i nuläget. Därför har Abbey, en tjej som också är Sophomore, fått gå in och träna målvakt igen, trots att hon egentligen sadlat om till utespelare. Detta för att det ska finnas någon ersättare ifall något oförutsett händer. Men nu vill alltså både Casey och Steve att vi ska mesa på träningarna, för att jag inte ska skada mig. Eller egentligen handlar det väl om att inte armbågen ska bli värre, men jag vägrar! Jag vill utvecklas, och jag har redan sagt en miljon gånger att jag tänker bita ihop mot smärtan under säsongen och så får man åtgärda efteråt! 

På tal om detta så träffade jag doktorn i morse. Han konstaterade i stort sett bara att armbågen inte verkar läka som den borde ha gjort, så jag ska träffa någon specialist på armbågar/axlar. Han är tydligen en av de mest erfarna på operationer som dessa i hela landet, och jobbar med Reds baseball-lag. Rätt coolt! Får se när jag ska träffa honom, men tills dess får jag fortsatt spela i alla fall. Och jag tänker inte mesa!

Första matchen är i morgon och jag är så laddad!!!

Vi vann alumni-matchen! 2-1 blev slutresultatet på en ganska fattig match. Vi delade återigen upp matchen i tre delar, den här gången vad de första två perioderna 30 minuter långa var och den sista var bara 20 minuter. Jag spelade första och sista perioden och det var i mina perioder vi gjorde våra mål och det var i mittenperioden de gjorde sitt mål, så inget insläppt mål av mig! Det var som sagt en ganska fattig match, men bra att få matchträning! Nu är det slut på träningsmatchandet dock. På onsdag drar säsongen igång och det med en bortamatch i Pennsylvania! Drygt fyra timmars bussresa sådär mitt i veckan ska ju bli jättekul, men det är bara att gilla läget. Sen mot helgen har vi två matcher att spela, de båda är hemma så vi slipper resandet då. Det ska bli kul att spela match på riktigt, jag är riktigt taggad!

Min armbåge pallar inte riktigt trycket dock... I fredags tvingade de mig att gå av på träningen för att det gjorde så jäkla ont. Men ännu är jag godkänd för spel så jag hoppas vidare på tejpen och hoppas att jag kan hålla hela hösten! På tisdag ska jag träffa doktorn igen, så får vi se vad han säger!

Klockan är tre på natten här, och jag kan inte sova. Har sovit hela dagen idag, på grund av lite för hårt festande i lördags, så morgondagen kommer nog bli tung då jag inte räknar med att få särskilt många timmars sömn i natt... 

Just det, innan matchen i onsdags tog vi nya lagbilder också och de lades ut på hemsidan idag! Jag publicerar lagbilden när den kommer ut, så småningom, men än så länge har jag bara min profilbild att bjuda på :

Första veckan med lektioner är nästan avklarad, jag har bara en lektion kvar, och det känns bra! Det är alltid roligt med skolan i början på en termin då man har nya intressanta lektioner, men snart kommer man väl in i lunken och det blir ganska trist igen. Skola är trots allt skola. Jag är ganska nöjd med mina lektioner dock! Jag var lite orolig innan jag började, då jag tar tre psykologilektioner den här terminen, men jag ska nog reda ut det! Förutom dessa tre psykologikurser tar jag också historia, American history, och Intro to Music. Senare under terminen ska jag också läsa First Aid & CPR, men den kursen börjar inte förrän någon gång i November. Det känns som sagt helt okej med mina kurser, även om jag kommer behöva läsa otroligt mycket! Nästan samtliga mina kurser är baserade på mycket egen läsning i textböckerna. Det kan alltid vara segt, men jag hoppas kunna hitta någon bra teknik på det och få till det bra under hela terminen!

Fotbollen rullar också på. Jag längtar som fan tills matcherna börjar nu, för det är lite segt att bara träna och träna. Det känns inte som vi kommer någonstans, och det är lite frustrerande! I onsdags hade vi en träningsmatch här hemma mot the College of Wooster. Vi spelade 3x30 minuter och utav det fick vi lite blandat resultat. Allt som allt förlorade vi med 2-1, men det var ju som sagt en träningsmatch och det gör att man inte riktigt kan kolla på bara slutresultatet alltid! Första 30 minuterna spelade vi med vår startelva, och vi var överlägsna! Vi avslutade den halvtimmen med 1-0-ledning efter en sjukt snygg hörna - förhoppningsvis kan fasta situationer fortsätta vara ett av våra starkaste vapen. Andra halvtimmen blev många ordinarie utbytta, och även om vi fortfarande spelade bra så höll det inte lika bra defensivt så där fick vi ett mål i baken. De kom i ett friläge och placerade bollen snyggt vid min högra stolprot. Visst hade jag kunnat agera bättre, men det var ändå ett bra friläge. Tredje halvtimmen stod vår andramålvakt, och då fick vi ytterligare ett mål emot oss återigen efter lite defensiva missar. Det var en nyttig träningsmatch, och vi lärde oss mycket! På lördag har vi ytterligare chans att matchträna då vi spelar alumni-match. Alltså match emot de spelare som "gått ut", alltså tagit examen, från skolan. Det ska bli kul att se hur vi står oss emot förra årets Seniors, som alla tycker var en sån stor förlust för laget när de slutade. Jag tror vi är minst lika bra i år, om inte bättre!

Första dagen med full försäsongsträning är över och träningsvärken börjar komma smygandes... Det har gått bra hittills, och det ser bra ut, men vi har lång väg kvar att gå!

Vi började veckan med ett team building-läger. Vi åkte ca 30 min utanför Wilmington och var där i ett dygn. Det var riktigt givande, och gav resultat då alla i laget kom närmare varandra och vi lärde oss mycket i oss själva och i våra lagkompisar. Vi kom tillbaka till Wilmington i går eftermiddag (onsdag) och fick några timmars vila innan det var dags att ses igen och träna första passet. Men innan det passet skulle vi springa en mile på tid. Under 7 minuter var det som gällde och hela laget klarade det! Helt sjukt underbart att alla klarade, och en lättnad för alla då man nu bara kunde lämna den pressen bakom sig och sikta framåt! Jag själv sprang på 6.30. Tog inte i så särskilt mycket, hade kunnat sprinta mot slutet och komma närmare 6 minuters-gränsen, men jag visste hur jag låg till i tid tack vare min ipod så jag tog det lite lugnare.

Idag har vi alltså haft tre träningar, vilket vi ska fortsätta ha veckan ut. Fotbollsträning på morgonen i drygt två timmar, gym på eftermiddagen och fotbollsträning på kvällen. Innan träningen ikväll sprang vi beep-testet också. Det gick inte alltför bra för varken laget i helhet eller mig personligen. Vilket förmodligen kommer innebära mycket löpning under kommande träningar... 

Armbågen värker också... Jag tejpar, har is på och käkar piller. Det får gå. Jag måste försöka bli bättre på att mörka för sjukvårdarna bara... De är på mig som hökar! Har också börjat få ont i halsen och känner mig förkyld. Tror det är pga natten vi spenderade på team building-lägret för det var så jäkla kallt i rummet vi sov i! Men... Piller som sagt! Guds gåva till mänskligheten!

Vi är inflyttade i Wilmington, och det känns riktigt bra!!!

Igår, Söndag, kom vi iväg från Springfield runt två-tiden och anlände Wilmington någon gång runt tre. Så började inflyttandet. Först skulle det bestämmas hur vi skulle möblera och med fem pers i ett litet rum på 13x15 feet (ca 4x4,5 meter) var det inte det lättaste. Alla pratade i mun på varandra och sa egentligen samma saker. Kayla har dessutom ett jäkla temprament ibland, särskilt mot sin lillebror som faktiskt bara vill väl, så det tog ett tag men sen fick vi till det! Vi har köpt en matta till i år, som gör rummet SÅ mycket mer hemtrevligt, så när den var utrullad och täckte hela golvet skulle en soffa/bäddsoffa byggas ihop. Jag och killarna, Kaylas pappa Gary och lillebror Justin, hjälptes åt medan Kayla och hennes mamma tog hjälp av två footballkillar och bar upp alla våra grejer från bilarna och placerade allt i korridoren utanför vårat rum. Så effektivt och bra blev det tillslut och när allt stod på plats kände vi oss redan som hemma! Riktigt bra är det och jag är så jäkla glad och hoppfull inför det här året!

I dag blir det en lugn dag. Träna lite kanske, och sen bara ta det lugnt och packa upp det sista. Ikväll kommer Armin, som är en av oss svenskar och senior. Vi skulle kanske ta med oss några andra svenskar och dra ut och käka, får se hur det blir med det beroende på när han kommer... Men det hade varit kul! Vi svenskar måste ju hålla ihop :) Sen i morgon kommer resten av laget och flyttar in och runt ett tror jag vi drar mot Camp Kern för ett dygns team building! Sen är försäsongen igång!!

Jag är som sagt redan väldigt hoppfull inför det här året. Det enda som tynger är allt grubblande och beslut jag måste ta inom de närmaste veckorna. Men det växer förhoppningsvis fram så småningom!

Det var lika underbart som jag hade förvantat mig att träffa laget! Och det var underbart att komma tillbaka till campus!

Först åkte vi förbi Housing och hämtade upp min nyckel till vårat nya rum. Jag kunde få ut den mycket tidigare än Kayla, som får den på Tisdag, eftersom jag är internationell. Så vi bar in de grejer vi hade med oss från hennes hus, och åkte sen bort mot idrottsbyggnaden för physicals. Det gick bra, så mycket bättre än väntat!

Jag träffade doktorn som tog en titt på min magnetröntgen, och även drog och kände i armen. Han sa att han oroade sig för ett ledband i armbågen, och att operation kan komma att behövas. Men i nuläget sa han att det inte var något för mig att oroa mig för. Jag ska också tillbaka och träffa honom om ca tre veckor, och kanske behöver jag göra en ny magnetröntgen. Men, det viktigaste av allt: jag får spela, bara jag tejpas!!  Så jag frågade lite försiktigt om vi kunde testtejpa med en gång, eftersom vi hade open fields, och det gick bra så jag fick armbågen tejpad av en trainer.

Jag träffade också coach, ett möte jag var lite orolig för, men det gick också jättebra! Vi pratade lite om kommande säsong, om sommaren och allt. Vi pratade också om det faktum att jag bestämt mig för att åka hem i början på September för att göra Pliktverket till Polishögskolan. Han sa att om det är det beslut jag tagit så är det så. Det är inget att fokusera på nu, utan det kommer när det kommer. Jag känner mig så jävla dålig som åker bara... Jag kan inte säga att jag ångrar mitt beslut, men jag känner mig riktigt dålig. Det värsta är nog att jag vet att vi bara har mig plus en annan målvakt. Hon är freshman i år, och jag såg henne för första gången igår så jag ska inte till 100% uttala mig, men hon är inget vidare... Usch, jag har så dåligt samvete, men nu är det bara att hålla sig till planen och hoppas på det bästa. Jag ska kämpa så hårt för att visa att jag är värd den platsen jag vill ha i målet, och att jag är värd att fortfarande ha kvar den när jag kommer tillbaka från min lilla minitripp till Sverige!

Träningen sen gick helt okej! Jag var lite rädd, med tanke på armbågen, med det gick bra. Vi spelade i knappt en timme, och det var riktigt roligt om inte annat. Jag vet inte riktigt om jag tycker tejpningen hjälpte något vidare, men jag ska inte klaga. Jag är glad att jag får spela!

Efter träningen åkte de flesta av oss återkommande spelare till BWW för middag. Det var riktigt trevligt det också, och jag och Kayla åkte sen hemåt glada och nöjda. Jag var riktigt glad över dagen! Nu längtar jag bara tills Söndag, då vi flyttar dit helt, även fast inte resten av laget kommer och flyttar in förran på Tisdag så kommer det kännas sjukt bra att vara där igen!

Idag har Kayla och jag varit på Walmart och shoppat skol-grejer. Fastän det är sjukt billigt med saker här, jämfört med i Sverige, är det också helt sjukt vad det skjuter iväg! Idag satt jag dessutom och kollade vad mina skolböcker kommer kosta i år, och eftersom jag tar tre psykologiklasser och även historia, som har svindyra böcker i kursplanen kommer det lätt glida iväg till mellan 500 och 600 dollar. Ugh, det svider! Den här terminen fick jag också betydligt mindre pengar av CSN än jag fick förra året, vilket gör att det svider ännu mer. Och ja, jag är just nu i krig med CSN på grund av detta...

Men, inte ska man klaga! Solen skiner och det är narmare 30 grader varmt. Luftfuktighet på over 80%. I morse sprang vi lite sprints på friidrottsbanan, och nu ska vi mot gymmet! Ikväll ska jag också äntligen få träffa Tiff! Vi ska ut och käka middag!

Jag är framme, och jag har det bra! Jag kom i lördagskväll, lokal tid här, och blev mött av Kayla och hennes mamma och lillebror, och även två tjejer från mitt lag. Jättekul att se dem! De dagar som har gått har gått ganska fort, även fast vi inte har gjort så jättemycket. Vi har tränat dock. Kaylas pappa är tränare för hennes high schools basketlag, så han eldar på oss på friidrottsbanan varje morgon. Jag är uppe med tuppen klockan halv sex för att hinna äta frukost innan det är dags att ta sig ut och svettas... Jag är ju sån, att jag måste äta innan jag tränar. Kayla är inte riktigt likadan, hon rullar direkt ur sängen och är sen redo för vårat pass. Det känns bra dock, skönt att komma igång lite inför att försäsongsträningen med laget börjar nästa vecka. Vi ska till en början springa en mile på tid, som vi gjorde förra året. 7 minuter är gränsen, och vi testade det lite idag, och det borde gå bra. Det är ca 1,6 km för de som vill ha en jämförelse! Vi gymmar också på eftermiddagarna, det är skönt och träningsverken är smärtsam men samtidigt så underbar!

Jag har riktigt ont i armbågen dock. Käkar tabletter mest hela tiden. Det är skont att de hjälper i alla fall... Jag är lite orolig för säsongen, men hoppas ännu på det bästa.

Idag ska jag äntligen få träffa laget! Vi ska till Wilmington först för physicals och sen också för open fields. Physicals är typ hälsoundersökning inför säsongen, träffa läkare och trainers. Så då ska jag få ett första utlåtande om min armbåge från doktorn. Förmodligen kommer han vilja att jag gör en ny magnetröntgen. Magnetröntga armbågen är nog bland det mest obekväma jag har gjort någonsin, så det är inget jag ser fram emot. Open fields är typ träning, men utan tränare så det är bara vi tjejer som samlas och spelar lite. De har gjort det en gång i veckan, hela sommaren, och idag är sista innan vi ses för försäsong nästa vecka. Eftersom det är physicals också kommer förmodligen alla vara där och jag ser så himla mycket fram emot att träffa mitt lag igen! Jag hoppas också att jag kan vara med och köra lite... Förmodligen är det väl dumt att riskera något med armbågen på en så oviktig "träning", men jag är så jäkla sugen!

Vädret här är helt sjukt varmt! Och det är så kvavt så man dör... Men, det är bara att bita ihop! Som alltid.

Sitter på flygplatsen i Newark och har ytterligare typ tre och en halv timme att vänta på mitt flyg som ska till Dayton. Kommer dit klockan åtta på kvällen lokal tid, och blir hämtad av Kayla. Längtar som fan!!

Jag lämnade Gotland igårkväll redan, och sov på ett hotell på Arlanda i natt. Mamma var där också, då hon haft några möten på Arlanda. Det var skönt att ha någon att umgås med där på kvällen! På flygplatsen i Visby var Emma och Jenny och sa hej då, precis som förra året! Mina bästa vänner där hemma... Jag kommer sakna dem - som vanligt!

När jag åkte mot USA för ett år sedan... Jenny och Emma var på flyget och kramades hejdå även detta år!

På flyget satt jag bredvid Peter, som jag jobbat med hela sommaren. Helt sjukt att vi hamnade bredvid varandra på ett så stort plan, helt utan att vi hade önskat det eller så! Överresan från Sverige till USA gick hyfsat fort, men jag hade svårt att sova! Riktigt jobbigt eftersom sova nog är det sista jag vill göra ikväll när jag kommer hem till Kayla. Lördagkväll och allt!

Jag är trött som döden... Det har inte blivit mycket sömn de senaste nätterna pga packande, städande och avsked. Nu vill jag helst lägga mig ner och sova, men risken är för stor att jag missar mitt flyg då och det får ju inte hända!

Såg att jag fått lite nya kommentarer med fågor... Jag ska ta tag i det så fort jag är lite mindre mosig i huvet! Någon gång under nästa vecka, okej?!

Tre månader känns som lång tid. Men oj vad fort det går! Ändå var jag lite inställd på att tiden skulle flyga iväg när jag nu varit hemma, och nu när man ser tillbaka på sommaren så har det faktiskt gått fort. Däremot har det inte känts som att det gått lika fort när man befunnit sig mitt i. Jag stannade upp och tänkte efter både efter att en och två månader hade gått av sommaren i Sverige, och tyckte det kändes som ofantligt lång tid tills jag skulle få åka tillbaka. För såhär är det, jag längtar tillbaka. Precis som jag längtar till Sverige när jag är i USA längtar jag till USA när jag är i Sverige. Jag har nämnt det så många gånger, och säger det ingen, det är svinsvårt att vara delad mellan två platser så långt ifrån varandra.

Här har jag min familj och väldigt nära vänner som jag haft i åratal, och även kortare tid, och som känner mig väl. Där har jag lagkompisar och nära vänner som känner mig för den jag är precis nu och som delar min vardag med alla nya äventyr man stöter på varje dag på en ny plats. Jag skulle inte vilja byta någon för den andra, och det sårar mig när mina nära och kära tar illa upp för att jag längtar till det ena eller andra stället. Det går inte att beskriva för någon som inte varit där själv, det måste upplevas personligen även om man så flyttar till fastlandet på egen hand för att plugga eller om man åker till andra sidan jorden.

Jag kan inte fatta att det snart är ett helt år sen jag gav mig iväg på detta äventyr för första gången. Ett år som gått så fort, men gett mig så mycket! Jag är redo att skaffa nya erfarenheter och minnen det här året. Vad som än händer tänker jag ta vara på allt så mycket som möjligt!

Min sista vecka har till en början blivit lite avtrubbad, men nu börjar det bli bättre. Jag har fått besked om att jag blivit kallad till pliktverket, vilket är ett steg närmare i ansökan till polishögskolan i Sverige. Första reaktionen var såklart lycka, men ganska snabbt blandades den med panik. Jag skulle bli tvungen att åka hem till Sverige under fotbollssägonen, och till en början såg det ut som jag skulle missa hela tre matcher genom att vara borta i fem dagar. Ni som följt min säsong förra året vet att det låter för hektiskt, men att det faktiskt är ett så hektiskt schema under vår säsong. Jag gick grubblandes i tårar i nästan två dagar, innan jag tillslut gick på första magkänslan - det finns inte en chans att jag skulle kunna säga nej till den här chansen! Att bli polis är det jag vill. Jag har länge vetat att polis är det framtida yrke jag vill ha, och att ha kommit så här långt i rekryteringen redan som 20-åring känns otroligt! Jag ska köra på och ta chansen när jag har den. Annars hade jag med all säkerhet bara ångrat mig, och förmodligen aldrig förlåtit mig själv. Dessutom har jag nu också hittat bättre flygförbindelser, så jag bara missar två matcher. Det är inget som säger att jag kommer in på skolan den här gången, men jag är med och slåss om en plats och jag ska göra det till 100%!

Och nu när jag tagit ett beslut ska jag hitta tillbaka till den lyckliga känslan av att snart vara tillbaka hos mina vänner och mitt lag i USA. Och samtidigt också försöka umgås så mycket som möjligt med mina närmaste här hemma!

Josefin sa:

Jag är 19 år nu och gick precis ut gymnasiet och funderar på att söka via Bluechip. Hur gammal var du när du sökte och hur gammal var du när du åkte till USA? Är det försent för mig eftersom jag tagit studenten?

Du måste ha tagit studenten i Sverige för att söka till College. Du måste inte ha tagit studenten för att kontakta Bluechip, men för att sen åka måste du vara klar med skolan i Sverige. College är vår motsvarighet till högskola/universitet i Sverige. Jag måste ha varit 17 år när jag kontaktade Bluechip, jag gick i trean på gymnasiet. Jag tog studenten -08 i Västerås, då jag var 18 år. Tanken var att jag skulle åka redan då, på hösten samma år som jag tog studenten, och jag hade allt klart med skolan och så. Men pga lite personliga händelser hemma på Gotland, där jag kommer ifrån, valde jag att flytta hem för ett sabbatsår i stället och stärka mina band till nära och kära på hemmaplan. Det stärkte mig jättemycket, och för ett år sen åkte jag till USA och började på College, alltså i augusti -09.

Det finns nog inget rätt och fel, även om många börjar college direkt efter high school (eller gymnasiet i Sverige). De flesta amerikaner som börjar college är 17-19 år, så jag var tillsammans med de andra svenskarna lite äldre än alla andra. Men du kan inte vara för gammal, det viktiga är att du är behörig...