Jag börjar om. Den här hösten kommer bli lite av en nystart för mig här i Wilmington, och det kommer inte längre innebära fotboll - tyvärr. Jag har sammanfattat allt här, och börjar om med ny energi från och med nu på http://marialarson.devote.se

Det tar sig på bodemarknaden! Idag kom jag hem med en påse sallad, en påse rädisor, en påse blåbär, och en färsk vitlök. Gick dit och hem, och det kändes okej. Ska nog ut och gå mera senare - försöka ta vara på den motion man kan få. 

Såg Sverige-Nord Korea tidigare, och nu är det dags för USA-Colombia. Den stora matchen är ju givetvis på onsdag när Sverige möter USA. Det känns rätt bra att vara svensk ändå. Man vinner oavsett! 

Jag har visst något som kallas diskprotrusion. Det var resultatet vi fick från magnetröntgen jag gjorde igår. Min kiropraktor förklarade det ungefär som att det geléliknande som finns i mitten av diskarna runnit ut i övriga disken, och skapat en utbuktning som påverkar nerverna i ryggraden. Mycket mer vet jag inte. Jag vet egentligen inte vad jag får, eller inte får, göra, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Anti-inflammatoriska tabletter kanske kan hjälpa, sa han. Så nu knaprar jag det. Hatar att ta tabletter, men smärtan vinner igen. 

Och jag börjar bli psykiskt nedbruten, för utan träning suger livet. 

Igår var det fem veckor exakt tills vi åker till Italien, som är vårt första stopp på vår Europa-turné. Något att se fram emot i alla fall - om jag nu är i form tills dess!

Jag kom iväg till Dayton för att träna med Carl! Jag fick låna Emilys bil. Jag var jätteglad att kunna komma iväg, och det var helt underbart roligt och skönt att träna! Men... Ryggen pajade igen. Så klart. Inget ska ju någonsin vara enkelt. Jag har en tid hos kiropraktorn klockan 9 i morgon bitti som tur är. Jag måste ta reda på om säsongen är i fara. För nu känner jag mig farligt nära halvt förlamad! Kan jag inte spela fotboll vet jag inte vad jag gör... Då har jag inget här att göra i alla fall. 

Ska lägga mig i sängen och deppa nu. Vill inte ta värktabletter, men jag tror inte att jag har något annat val i kväll. Det gör helt galet ont! Får se hur det går med pluggandet också. Det ser inte ljust ut i alla fall.

Jag fick lite midsommarfirande igår, trots att jag är här! Jag blev bjuden över till en som jag jobbar med, Bobbie. Hon är gift med en svensk, Marcus, och de bor här i Wilmington. De firade lite midsommar med sill och köttbullar. Marcus hade dessutom sin bror med familj på besök, så vi var ett gäng och det var skönt med lite svenska smaker och känslor!

Sommarvädret har kommit tillbaka till Wilmington! Mycket passande till helgen. Det har varit åska och regn i veckan, och inte alls lika varmt som vanligt. Värmen kommer sakta tillbaka, och idag har väl varit som en svensk sommardag, så ganska lagom och man ska verkligen inte klaga!

Jag startade dagen med att gå till bondemarknaden igen. Fick även denna gång bara med mig sallad hem. Hoppas på mer skörd nästa helg! De hade även gröna tomater till salu på marknaden, men det var jag inte så intresserad av. Efter morgonpromenaden till marknaden tog jag mig till gymmet och körde ett bra pass där. Jag börjar få in en bra rutin på gymmandet nu, och det känns att det går framåt! Ryggen krånglar dessutom mindre och mindre, och det är bra! Jag går ännu till kiropraktorn, men det känns som att jag kan vara färdig med det snart. Hoppas att det håller sig såhär!

Annars idag har jag solat, och pluggat lite. Gick sedan också till affären och köpte mer frukt och grönsaker. Resten av kvällen viger jag nog åt att plugga, då jag inte varit tillräckligt duktig med det under dagen. Behöver komma igång med det nu, så jag klarar provet bra på måndag. Roligare än så kommer jag nog inte ha det denna lördagkväll, men jag är vid ganska gott mod ändå!

Idag är det ju midsommar hemma, och därför håller jag mig ifrån facebook och allt annat. Man behöver inte krydda hemlängtan om man inte måste...

Har haft full rulle på jobbet i veckan. Mycket av det jobb vi gör kretsar kring de "Summer Orientation"-dagar vi har i juni och juli. I veckan har vi haft två av dem, i tisdags och idag. De som är inkommande freshmen kommer på dessa och har en massa aktiviteter och får en massa information om bland annat vad de har att vänta sig. Det är obligatoriskt för alla att komma på en utav dagarna, och därför är det en himla massa elever och föräldrar på campus. Egentligen har det inte varit så mycket att stå i under själva orienteringsdagarna, som det är med förberedelserna, men det ger längre dagar än vanligt och mycket att hålla koll på, på en och samma gång.

Inför mitt freshman-år behövde jag aldrig komma på summer orientation. Det var lite over-kill att flyga över bara för en dag, och det förstår till och med skolan. På ett sätt önskar jag att jag hade fått vara med om en sådan här dag ändå, för man får mycket nyttig info och man träffar många av sina kommande klasskompisar. Det är ett bra initiativ för att få elever att vara involverade redan när de börjar skolan i augusti!

Nu är det äntligen helg, och det ska bli skönt att vara lite ledig. Jag har inte så mycket på agendan, förutom att plugga till ett prov jag har i biologi-kursen på måndag. Jag skulle ha åkt till Dayton och tränat på söndag, men nu kan jag inte det. Det däck som jag fick bytt förra veckan är nu platt. Det har varit det ända sedan i lördags, och med allt jobb jag haft i veckan har jag inte haft en chans att komma iväg och fixa det. Är riktigt less på alla problem som uppstår runt bilen just nu - särskilt när jag är så beroende av mig själv och därför också min bil. Men det blir förhoppningsvis fixat i nästa vecka, och jag överlever utan bil! Tråkigt bara att inte träningen blir av...

Måndagar, tisdagar och onsdagar är så stressiga så jag prioriterar bort datorn - därav tystnad. I natt var jag dessutom magsjuk, vilket gör en ännu mer matt. Ska gå och sova tidigt nu i stället (hoppas jag kan somna) och hoppas på en bra torsdag. Sen kommer ju fredagen, och då brukar jag känna att jag äntligen kan börja andas lite igen.

Har blivit lite upplyft av mina studier idag! Läser en så otroligt intressant bok i min psykologi-kurs "Psychology of Boys and Men". Bokan handlar så klart om just män, och om hur deras behandling redan i tidig barndom formar och ändrar dem psykologiskt i jämförelse med tjejer. Riktigt bra och intressant är boken, och jag skulle gärna läsa mera på en gång. Men det ska skrivas lite uppsatser på delar av boken också, och det har jag gjort nu mot slutet av kvällen. Det är inte alls lika kul att skriva dessa uppsatser som det är att läsa boken, men det måste göras. Fick det hela klart på relativt kort tid ändå, så nu är det dags att sova! 

Har haft en bra kväll där jag varvat läsning med att prata med vänner på facebook och skype. Det är inte ofta jag kan säga att skolan gör mig på gott humör, men psykologi är ju trots allt ett ämne som intresserar mig väldigt mycket. Jag är glad att jag tar de här kurserna i sommar, så man kan fördjupa sig lite extra i ämnena som faktiskt är väldigt intressanta - gällande både psykologi och hälsa! Under skolåret annars är man ju så stressad att man bara gör vad man "måste". Nu när det knappt är några här, och man inte har så mycket att göra, finns det mer tid till fördjupning och det gillar jag!

Det har varit en lugn helg. Idag pluggar jag mest. Det är mulet och tråkigt ute, så jag håller mig inne och läser och skriver lite uppsatser. Rätt skönt att vara i fas med allt, eftersom veckorna är så stressiga ändå. Det enda jag har på agendan för idag, förutom att plugga, är att gå och köpa mjölk. Och det sparar jag nog till lite senare.

Igårkväll var jag ute en sväng och hälsade på i de olika frat-husen på skolan. Det var lite fester här och var, och det var kul att träffa alla som kommit till Wilmington och hälsat på, men jag var inte alls sugen på att dricka (som vanligt nu för tiden). Och jag var dessutom trött redan runt halv elva, så jag gick hem tidigt igen. Jag har kommit in i min nyttiga livsstil med att träna mycket, äta bra, och gå och lägga mig i tid. Egentligen trivs jag ju med det, så jag håller i det under resten av sommaren också. Det är vad jag försöker hålla mitt fokus på i alla fall, så att jag har något att göra här i all hemlängtan.

Igår var en trött dag! Jag sov bara fem och en halv timme, och efter att ha varit uppe hela natten var det verkligen inte tillräckligt. Efter att jag postat det tidigare inlägget om mitt nattliga äventyr ringde Jenny på min svenska mobil, och vi grät lite tillsammans. Sen skypade vi lite till, och vi fick även tag i Emma så alla tre kunde prata ett litet tag! Jag gillar det, när man kan prata med er där hemma som om allt är som vanligt! Skype oftare med alla där hemma efterfrågas!

När allt skypande var över bestämde jag mig för att gå till jobbet ett tag. Det kändes onödigt att vara helt ledig när jag ändå var i Wilmington. Jag var som sagt rätt trött, och seg i kolan, men jag var där mellan två och fem i alla fall. Jag fick de viktigaste uppgifterna jag har avklarade, och det kändes bra. Det är aldrig kul när saker läggs på hög till måndagen. 

Trött tjej på plats på jobbet

Trots att jag var trött tog jag ändå en lång löptur efter jobbet. Tog min vanliga runda som är på 35-40 minuter. Det var otroligt skönt, och energi-givande! Mådde mycket bättre när jag kom hem igen. Sen åkte jag och Emily och åt på en restaurang vi kallar B-Dubs, som har god marinerad kyckling i olika styrkor. Det var energi-givande för själen! När vi kom hem igen runt halv nio så gick jag dock direkt och lade mig, och slocknade med en gång.

Idag gick vi upp vid åtta och gick och besökte "Farmers Market" här i byn. Det var inte mycket att hänga i granen... Jag fick bara med mig en påse sallad hem. Jag hade hoppas på mycket mer grönsaker och frukt, men de hade mest hembakta bröd och kakor. Kanske var vi för tidiga, vi var där bara någon halvtimme efter att de öppnat. Så vi ska antingen titta förbi senare också, eller tar vi en sväng förbi nästa helg igen.

Tanken på att jag kunde varit i Arkansas nu svider lite... Det hade varit så underbart att få träffa mina kompisar från Sverige! Men man kan inte få allt här i livet. Jag fortsätter med nedräkningen till jag får komma hem till Gotland i stället.

Suddig bild på GPS:en i början på min resa. 

Hade drygt 750 miles att köra, totalt drygt 12 timmar.

Anledningen till att jag vill ge ris till bilverkstaden jag har gått till här i Wilmington är följande:

Jag har planerat ett tag för den här resan, och jag har verkligen försökt se till att vad som hände i natt inte skulle hända. För tre veckor sen lämnade jag in min bil på så kallad säkerhetskontroll, och bytte olja, för att se att allt var bra med bilen och också för att få ett utlåtande om jag skulle klara den långa resan fram och tillbaka eller inte. De hittade då ett fel på ena framhjulet, så de beställde in en del för att fixa det. Bilen var klar dagen efter, på fredagen för två veckor sedan exakt. När jag då hämtade bilen sa de att den var i fin form och att de inte kunde se något fel på den som skulle hindra mig på min resa.

De sa också att hjulet som de fixade var anledningen till ett konstigt ljud som hade varit på bilen, och det skulle nu vara borta. Över helgen var ljudet dock kvar, även om det var mycket mer sällan, så jag ringde in till verkstaden igen på måndagen och frågade om det. Killen, som hela tiden varit mycket trevlig och tillmötesgående, sa att det nog inte var någon fara, men att jag kunde komma förbi så kunde de titta till hjulet ytterligare en gång innan jag gav mig av på min resa. Vi bestämde att jag skulle höra av mig mot slutet av den veckan, så kunde jag förmodligen bara komma in en eftermiddag då de hade mindre att göra. Mot slutet av veckan var de dock väldigt upptagna, på grund av lite strömavbrott som varit i stan, så jag var tillbaka på verkstaden först på måndagen. Då var ljudet ännu inte borta helt, men det kom mycket mer sällan så jag var inte lika orolig längre. Jag ville ändå kolla för säkerhets skull dock. 

När jag var förbi verkstaden så sa de att allt såg bra ut, och att det ännu lät lite var normalt, men det skulle gå bort helt så småningom. Han kollade lufttrycket på däcken, och stannade längre än på de andra vid det däck som under min resa small. Han sa att jag skulle klara resan på det däcket, men att jag nog skulle vilja komma in och byta ut det mot hösten för att det såg lite nedslitet ut. Men han försäkrade igen att bilen var i god form och att jag skulle klara mig. 

Därför är jag lite irriterad, och skyller delvis alltihop på honom. Om han hade föreslagit att byta däcket där och då hade jag gått med på det, och kanske hade jag varit i Arkansas nu.

Jag har en lång historia att berätta. Till att börja med kan jag säga att jag skulle ha varit i Arkanskas ungefär nu, eller inom en timme. Det var planen. Jag skulle åka dig och överraska min bästa vän Jenny, och Helena som är med henne också, som är där och spelar för ett fotbollslag över sommaren. Men istället sitter jag hemma i min säng och har precis vaknat.

Jag började köra runt 23:00 igår kväll. Jag ville köra över natten, för att komma dit på förmiddagen och överraska när de vaknat ungefär. Bilresan skulle ta 12 timmar totalt. Jag började köra, och allt gick till en början bra. 

Ungefär 15-20 minuter efter att jag passerat gränsen mellan Ohio och Indiana (då jag totalt kört lite mindre än en och en halv timme) hör jag värsta smällen någonsin på höger sida av bilen. Jag visste med säkerhet att jag inte kört på något, men det lät seriöst som att någon eller någonting körde in i mig - vilket jag visste inte heller var fallet eftersom jag körde ensam i ca 140 km/h på en motorväg. Men jag insåg ju rätt snabbt att backdäcket smällt. Så jag körde av på kanten, och satt där i mörkret, ganska hjälplös.

Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville ju inte direkt att någon främling skulle stanna och hjälpa mig där mitt i natten heller. Jag började ringa SOS, men lade på nästan direkt. Kände att det ju inte direkt var ett nödläge, så det kändes onödigt. Så jag rotade fram numret till mitt försäkringsbolag, och ringde dem. De kopplade mig till "road assistance services", och jag fick prata med vad som lät som en äldre dam, som vänligt informerade mig att det inte ingick "road assistance" i min försäkring. Självklart! Så hon fick mitt kortnummer, drog 60 dollar, och kunde sen skicka en kille för att hjälpa mig. 

Jag satt där i bilen i mörkret och väntade. Det var ju nattetid så motorvägen var inte särskilt trafikerad, men många lastbilar körde förbi i en väldig fart, och då darrade min lilla bil som ett asplöv där på sidan av vägen. Jag fick en bekräftelse via sms att assistansen var beställd, men att det skulle ta 70 minuter för dem att komma. Jag hade redan gråtit, så jag grät lite till, och satt där och kände mig ensammast i världen. Jag hade fullmånen alldeles bredvid mig, men det var typ allt. 

Då ringde den snälla damen upp mig igen, och berättade att de inte skulle kunna vara där förrän om 70 minuter. Jag var lite förvånad och sa att jag visste det tack vare sms bekräftelsen, och hon sa att hon ville ringa och kolla till mig ändå. Hon sa att hon hade lite dåligt samvete för att det skulle ta sådan tid. Hon frågade om och om igen om jag var okej, och om hon skulle ringa polisen. Jag grinade så klart, men jag försäkrade att jag ju inte var skadad eller något, bara att det inte var jättekul att sitta där ensam i bilen i mörkret med alla långtradare swischande förbi alldeles bredvid en. Hon kläckte ur sig att hon ville ha mitt tillstånd att ringa polisen, för att hon skulle känna sig lite lugnare. Hon sa att tanken på att ha mig sittandes där var skrämmande. Jag sa att ja, ja, hon kunde väl ringa bäst hon ville. Så hon ringde medans hon hade kvar mig på tråden. Efter ett långt och krångligt samtal med polis-telefonisten som jag lyssnade på, fick den snälla damen i alla fall bekräftat att någon skulle komma till mig och hon kände sig lugnare. Efter fem minuter kom en polisbil med två killar förbi. De sa att de hade fått ett annat larm de behövde åka på, men att de skulle komma tillbaka efter det och hålla mig sällskap tills assistansen kom. Jag grinade så klart massor, mest för att de alla var så snälla och omtänksamma.

Cirka 10 minuter efter att polisen varit där ringde bärgningskillen och frågade var exakt jag var, så han kunde hitta dit. Vad som var bra var att jag satt precis vid ett mile-märke, så jag visste att jag var vid mile-marker 157 - exakt. Han sa att han skulle vara där inom 15 minuter, alltså mycket tidigare än vad som var sagt. Men efter cirka 15 minuter kom polisen tillbaka. Eller det var en Sheriff, men jag vet inte riktigt vad skillnaden är. Det var bara en nu, han hade åkt och hämtat en egen bil på stationen och åkt ut för att hålla mig sällskap. Han sa att det var synd att jag ringt för assistans, och lagt ut de pengarna, för han hade kunnat sätta på mitt extradäck åt mig. Så han öppnade upp i bakluckan och tog fram mitt extradäck, som visade sig vara utan luft i. Lite efter att vi insett det kom bärgningskillen. Tyvärr hade han ingen pump på sin bil, vilket vissa tydligen har, så allt som tjöt i mina öron var hur dyrt allt skulle bli. Bärgningskillen kom dit för att byta mitt däck till extradäcket, och inget annat, så allt annat skulle så klart kosta extra. Men polisen förelog att bärgningskillen skulle bärga min bil till en bilverksdag 13 miles bort (ca 2 mil), och där kunde han fixa ett nytt däck åt mig. Bärgningskillen kunde så klart inte bara göra det, utan var tvungen att ringa upp någon på hans företag, vilket tog ungefär en halvtimme. 

Under tiden hade jag och polisen ganska trevligt där på sidan av vägen. Vi pratade på om allt möjligt, och det fick livet att kännas lite lättare. Till slut gav bärgningskillen upp och sa att han skulle bärga mig till ett reducerat pris oavsett vad hans företag sa, för han var trött på att vänta i telefonen. Så vi gjorde upp en deal på 25 dollar, och han hissade upp min bil på sitt flak. Jag åkte med polisen i stället för bärgarn, mest för att det kändes rätt naturligt, och han fortsatte att känna mig trygg på vägen till verkstaden.

Verkstaden låg i en håla mitt i ingenstans i Indiana. Polisen hade tidigare jobbat där, och han hade ännu extranycklar. Han ringde bara ägaren och frågade vad han skulle ta för ett nytt däck, och sen skulle han fixa resten själv sa han. Däcket skulle kosta 75 dollar, och bärgarn tog ner priset för bärgningen till 20 dollar när vi var framme, jäkligt snällt utav honom! 

Jag körde in bilen i garaget, och polisen började jobba. Ytterligare två poliser kom förbi och höll oss sällskap. Eller, en polis, och en annan sheriff, men jag vet som sagt inte vad skillnaden är. De sa att det lät roande att se Jason (som polisen hette) byta däck klockan tre på morgonen, och vi hade alla fyra rätt kul där i garaget. De fick mig också att fundera på att kanske fortsätta köra mot Arkansas ändå. De var alla väldigt häpna att jag skulle göra en så lång resa ensam, men som ena polisen sa: jag hade ju i alla fall ett nytt däck nu.

Jag blev lite kluven. Jag hade bestämt mig för att ställa in resan nästan med en gång när däcket small där på vägen, men polisen fick mig på andra tankar. Samtidigt kände jag att jag förlorat mycket tid och energi på det här, så om jag skulle fortsätta köra skulle jag behöva stanna och sova någonstans - jag hade ju ungefär 11 timmar kvar!

Polisen lotsade mig tillbaka till motorvägen, och jag tackade honom enormt. Jag var på hela resan tillbaka till motorvägen ännu kluven över vilket håll jag skulle svänga åt när jag kom dit - tillbaka till Ohio, eller vidare mot Arkansas. Men jag svängde hemåt igen. Och jag är nog rätt glad för det. Med ungefär en halvtimme kvar att köra till Wilmington slog tröttheten till ordentligt, och jag var alldeles färdig när jag kom tillbaka till Wilmington klockan 5 i morse. 

Det är jäkligt tråkigt att jag inte kom till Arkansas, för att träffa mina kompisar, men jag kände att oddsen var emot mig och jag var säkrast genom att vara tillbaka i Ohio.

Så förlåt, Jenny. Jag ville så gärna, och försökte, men det gick inte.

Dagens stora rosor till:

• Den snälla damen i telefonväxeln på "road assistance"
• Bärgningskillen som reducerade priset ordentligt på bärgningen
• Sheriffen Jason

Dagens ris går till:

• Telefonisten hos polisen, som "road assistance"-damen ringde
• Mekanikern på min bilverkstad här i Wilmington som jag varit hos för att kolla bilen inför resan

Men det är två andra historier i den här långa upplevelsen, och de skriver jag om en annan gång - kanske i kväll. 

Idag har varit en konstig dag - en typisk tisdag! Över lag har det mest varit stressigt och hetsigt... Efter jobbet gick jag och klippte mig, och sen gick jag förbi fotbollsplanen och sa hej till laget ett tag. Vi har "open fields" på tisdagar, då vi ses i Wilmington och spelar ihop någon timme eller så. Jag valde att inte ens försöka spela idag, på grund av ryggen, då jag fick kliva av förra veckan. Jag låter ryggen få vila en vecka till och sen ska jag ge mig på det igen! Jag gick i alla fall förbi och sa hej till alla - det är så kul att träffa laget!

När jag kom hem satte jag igång och var huslig. Jag lagade mat, och tvättade. Jag lagade både middag för kvällen, och även matlådor för resten av veckan. Det blev till och med över för att frysa in! Lagade totalt åtta portioner mat - två olika maträtter. Sen har jag pluggat lite. Har renskrivit anteckningar från den fullspäckade biologi-lektionen igår. I morgon väntar en 4 timmars lång lektion i samma ämne - då är det skönt att vara lite påläst!

När jag tappade fokus gick jag ut och sprang. Det började skymma när jag gick ut, men jag chansade ändå på min vanliga löprunda som jag oftast tar. Den har inga lampor, men det klarade sig ändå. Jag såg för första gången i mitt liv eldflugor på riktigt nära håll! De var överallt verkligen. Först skrämde "de" mig lite, för jag visste inte riktigt vad det var, men när jag insåg vad det var tyckte jag att det var rätt häftigt. Det är dessutom fullmåne nu, så allt som det blev mörkare blev både flugorna och månen mer distinkta och det var riktigt skönt och avslappnande att springa där med hög musik i öronen. 

När jag kom hem igen var jag alldeles exalterad över min energigivande löptur, och mina rumskompisar skrattade gott åt mig. Men det bjuder jag på! Det blev trots allt en ganska bra avrundning på den här dagen. Nu ska jag plugga lite till, ta en dusch, och sen sova. Onsdagar är jobbiga i och med den 4 timmar långa lektionen direkt efter jobbet. Jobb 8-17, lektion 17-21:15. Men jag härdar ut! 

Något annat som gjorde mig på gott humör ikväll var den här synen när jag öppnade kylen för att hämta ett äpple. Det märks att vi bor tre här nu - och just en fullproppad kyl gör mig lycklig av någon anledning!

Idag har jag varit på "Banana Split Festival"! Det var typ som en väldigt liten marknad, med ett stort tält där de hade glass och tillbehör för att göra sin egen banana split. Det påstås att banana spliten uppfanns här i Wilmington, och därav detta firande, men jag vet inte om jag tror på det. Banana spliten var dock otroligt god. Resten av marknaden var verkligen inget att ha... Ett stort område med olika matstånd och sen ett annat område med en massa bilar uppradade för åskådning, och bara ett litet område med andra försäljningsstånd. Vi gick hem med en gång efter att vi ätit upp vår glass.

Jag har också styrketränat i gymmet idag. Hoppas att ryggen höll för det - det lär väl märkas i morgon. Om inte så vet jag i alla fall att jag fick ett jäkligt bra pass avklarat idag! Det skulle nog lindra ångesten lite. Men självklart hoppas jag på att ryggen ska kännas bra i morgon, så jag kan ta en springtur åtminstone!

Har inte så mycket mer på agendan för kvällen. Är ännu mätt efter glassen, så jag har ingen motivation för att laga middag. Försökte ta en tupplur förut, för solen och träningen har verkligen sugit energi ur en, men jag kunde inte somna... Ska kanske snöra på mig mina nya gympaskor jag köpte i torsdags och ta en promenad. Ja, det ska jag nog göra! Hittar jag/vi inte på något vettigt att göra sen i kväll bör jag nog plugga lite. Lika bra att hålla det uppe från början!

Nya löparskor. Betalade bara $35 för dem.

Jag älskar Nike-outleten som bara ligger 25 minuter bort - jag kommer 

nog köpa med mig minst halva affären innan jag flyttar tillbaka till Sverige!

Vi har fått en tredje rumskompis! Hon flyttar in i grannrummet, med Jess som jag redan bor med, då det är ett dubbelrum. Lägenheten är ju för tre pers. Förmodligen skulle vi svenskar kalla det hela för radhuslängor... På nedervåningen är det först ett vardagsrum när man kommer in, och innanför det är det som en köksdel. Under trappan finns det också ett rum för tvättmaskin och torktumlare. Sedan på övervåningen finns badrummet, och två sovrum. Lägenheten håller alltså tre pers, så två delar rum. Jag har sedan innan singelrummet, och Jess har haft det stora dubbelrummet för sig själv. Nu blev det så att en till tjej flyttade in dock, så de bor tillsammans där inne. 

Den tredje tjejen heter Emily, och jag känner henne litegrann sen innan eftersom hon också jobbar för Admissions. Hon har jobbat där de här senaste veckorna, eftersom hon jobbiga kvinnan som jag tidigare pratat om varit sjukskriven. Nu ska hon snart börja jobba heltid på ett annat kontor på skolan för resten av sommaren, och därför flyttar hon in på campus så hon inte behöver köra en halvtimme enkel väg varje dag.

Jag ser fram emot det! Jag är ärligt talat lite glad att jag hade singelrummet, så jag inte blev överraskad med en rumskompis helt plötsligt. Jag tycker det är skönt att kunna hålla mig för mig själv ibland också. Men jag gillar Emily så det kommer nog bli en bättre sommar i och med detta! Jag känner redan hur mycket gladare jag känner mig. Lite hoppfull att ha lite mer att göra genom att ha någon att umgås med!

Nu har det varit dålig uppdatering jämfört med hur "duktig" jag varit på senaste tiden. Jag har haft fullt upp, och det är så mina kommande 7 veckor kommer se ut tror jag. 

I måndags började "skolan" igen. Lektionen jag tar är om holistic health, och verkar jätteintressant! Läraren är doktor i många av områdena vi berör, och det är tydligt hur kunnig och insatt hon är. Det gör dock att hon pratar väldigt fort och slungar information emot en - vilket är krävande och utmattande. I måndags hade vi första lektionen på två timmar, och efteråt var man verkligen slak. Men sen i onsdags hade vi lektion i fyra timmar! Efter det var jag helt färdig! Det kändes som hjärnan var överhettad på riktigt... Men det känns också som att jag redan har lärt mig massor, och det älskar jag!

Ryggen är fortfarande kass. Jag vet inte om man ska kalla det bakslag, men ont har jag. Idag kunde jag inte hålla mig ifrån att träna lite... Jag har ätit så onyttigt under dagen, så jag var tvungen att lindra ångesten lite. Jag är verkligen inte ångestfri än, men jag hoppas att jag gjorde någon nytta i gymmet och också att jag inte gjorde ryggen värre. Det märks väl i morgon... 

Är väldigt trött. Måste sova "ikapp"... Så jag skriver mer i morgon eller i helgen.

Det blev en rätt bra dag idag... Det var inte gassande soligt, men ändå varmt (så klart) och fint. Jag tog en promenad först, och sen gick jag ut och lade mig i solen ett par timmar. Även fast det var som ett dis framför solen så kände jag hur det tog, och jag älskar den känslan! Försöker ännu sola bort ränderna från sport-toppen jag får när jag springer, men det går inget vidare... Egentligen spelar det ju ingen roll. Det är mest bara skönt att ligga där i solen. 

Jag har också skypat med Johanna idag. Älskade vännen. Vi fördjupade oss i hemlängtan som vi båda har. Hon har två veckor kvar i Berlin, och får åka hem sen... Ni anar inte hur avundsjuk jag är! Det blev lite tårar på det. Jag låter mig själv gråta i det här sammanhanget för det ÄR sjukt jobbigt att inte få komma hem i sommar. Det kan inte hjälpas. Och jag vet att det från början var mitt eget val, men jag hade ingen aning att det skulle vara såhär svårt. 

Nu hoppas jag att sommaren går fort. Jag vill att den ska vara över och borta, så att jag kan glömma. Juni och juli kan få svischa förbi. Fort, fort! Sen får jag en liten avstickare i och med Europa-resan med laget, där jag också får träffa Mamma, Dea och Linda, och sen kommer skolan och fotbollen igång igen. Då brukar tiden gå fort. Mamma kommer ju hit en sväng under hösten också, och sen får jag åka hem... På tisdag är det 6 månader exakt tills jag ska åka hem. Åh vad jag längtar!

Jag stack också ut och sprang idag. Det kändes skönt. 20-25 minuter blev det, med sprinter inklämt emellan i det också. Det kändes otroligt bra att sprinta. Helt sjukt skön känsla av att bara släppa lös och köra fullt ut. Ska bli mer av det i morgon!

I matväg har jag varit i himmelen och vänt. Så kände jag i alla fall i kväll när jag åt något så enkelt som köttbullar med makaroner. Men oj så gott! Åt förutom det och kebaben även knäckemacka med ost och apelsinmarmelad.... Så underbart! Allt detta är kanske inte något som skulle varit det första jag åt om jag var hemma, men det blir så himla gott här. Det är svenskt, och det är ljuvligt! Jag är alldeles säker på att jag skulle kunna äta ihjäl mig om jag bara lät mig själv gå lös för fullt :)

Svettig och nöjd efter löp-turen!

Igår var jag på IKEA och Jungle Jim's och handlade MAT! Åkte på kvällen, och gjorde första stoppet på IKEA, som är ca 45 minuter från Wilmington. Det var som en lättande känsla att gå omkring där inne. Läsa skyltar och produktnamn på svenska, och på något sätt känna sig hemma. Handlade lite hushållsprylar, men inte så mycket. Det är ju mycket man vill köpa för att göra hemmet fint och trevligt, men så tänker jag samtidigt att jag inte vill lägga ut de pengarna när det ändå bara är tillfälligt här. Dels att jag bara bor tillfälligt med Jess nu över sommaren, men också att jag så småningom (ett och ett halvt år) ska flytta hem och då kan man ju inte ta med allt man samlat på sig här. 

När jag kom till matdelen handlades det dock! Jag köpte kötbullar, sill och kaviar. Hade tänkt köpa portionsbitar lax också (för det har de inte i vanlig mataffär här), men med tanke på priset hoppade jag det. Tror det kostade 12 dollar för fyra bitar. Trots allt har de fin fryst laxfilé på Krogers också, och även om det inte är lika überbra som de där portionsbitarna så får jag hålla mig till det.

Sen bar det av till Jungle Jim's som ligger ca 15 minuter bort. Jag vet inte om jag berättat om den affären förut, men förmodligen har jag det. Den har i alla fall mat från alla världens hörn. Även om den svenska delen är liten och dyr (IKEA är bättre), så finns det så mycket bra saker där som man återigen inte kan hitta i vanliga mataffärer. Där köpte jag framför allt ost! Svensk hushållsost, och även Gouda-ost. Köpte även fiskbullar, kebabkött, tsatziki (från Turkiets hörna), och vanliga enkla riskakor.

Sedan bar det hem igen, och på vägen hem började en storm komma. Det blixtrade jättemycket alldeles bredvid motorvägen, och man såg stora blixtar och himlen lystes upp ordentligt varje gång. Sen när jag körde av motorvägen hamnade jag mitt i det kändes det som. Det blåste och yrde saker och sand, så man såg knappt något framför bilen. När det sen lättade blåste det fortfarande ordentligt, och blixtarna var i rumpan på en. Obehagligt var det! Men jag kom hem medan den "ännu" bara blåste, sen kom regnet också när jag väl var hemma.

Ryggen är bättre. Inte bra, men bättre. Igår, innan mitt mat-äventyr, testade jag först att gå en långpromenad på morgonen, vilket gick bra! Sen gymmade jag lite också. Lätt gym, inte så tunga vikter, men ändå styrketräning. Testade också att jogga till gymmet, vilket kändes stelt men inte nödvändigtvis ont. Idag tänkte jag gå ut och gå lite igen, och sen också försöka springa lite. Ska tillbaka till kiropraktorn i morgon, för att börja vecka 2.

I morgon börjar också skolan igen. Eller, den kursen jag ska ta över sommaren. Jag ska ta biologi (holistic health), som kommer vara som en riktig lektion på måndag- och onsdagskvällar. Sen ska jag också läsa en annan kurs, men det är ingen riktig lektions-baserad kurs, utan där lutar det åt att jag träffas med läraren för lunch en gång i veckan, och sen jobbar jag mycket individuellt. Det är en psykologikurs om differensen i psykologi mellan män och kvinnor.

Ni anar inte hur laddad jag är på att äta idag! Har precis tryckt i mig min gröt-frukost, men senare idag ska det blir köttbullar och makaroner och mot kvällen lite kebab med tsatziki! Blir kanske något/några mellanmål med ost-knäckemackor också, eller kanske ägg och kaviar! Mums!

Gårdagens skörd!

Det är deprimerande att ha ont i ryggen! I natt låg jag vaken till halv fyra innan jag kunde somna om igen. Har trots det inte varit allt för trött idag, men ont har jag ännu. Gick tillbaka till kiropraktorn på morgonen. Vi pratade lite mer om mitt problem då, och även om han inte sa direkt vad det är verkade det som att mina aningar var rätt om att jag är lite sned i nedre delen av ryggraden. Han försäkrade dock att allt skulle bli bra, och att "vi" skulle få ordning på det. Han vill att jag ska komma tre gånger per vecka i tre veckor. Jag ska tillbaka i morgon eftermiddag igen, så det gör att dessa tre gånger räknas som vecka ett. Så ytterligare två veckor alltså. Jag har inget problem alls att gå dit, för jag tycker det känns riktigt bra att knäcka ryggen. Det är just bara att det är drygt att behöva gå. Och nu när det gör ont också så vill man verkligen att det ska vara över!

Förutom att det gör ont så blir jag rätt deppig över att ha ont. Ont innebär ju att jag inte kan träna, och träning är ju vad jag lever av! Riktigt jobbigt är det, och med den hemlängtan jag har har träningen liksom gjort allt lite bättre varje gång jag fått köra ett riktigt hårt pass, men nu vet jag inte. Det är svårt, och det gör ont, och det är jobbigt. Nu har jag gnällt en massa, men jag hoppas verkligen att det här går över snart. Särskilt så jag får komma tillbaka i min rutin igen, och kunna fly in i träningen för att glömma allt jobbigt.

Jag har aldrig riktigt haft ont eller problem med ryggen, vilket jag är väldigt tacksam för, men nu jävlar har det slagit till och satan vad ont det gör! Hade ju sen tidigare bokat en tid till en kiropraktor idag (onsdag), och anledningen till det var att det gjorde lite ont i nedre ryggen. Det har liksom känts som den behöver knäckas till lite, och även om jag gör mycket av det på egen hand så kan det kännas bra att få det gjort på ett "rätt" sätt. Det har också börjat surra ner längs baksidan av låren när jag tränar, och framförallt springer, och jag har tänkt att det nog har ett ursprung i ryggen och också att jag är lite stel. 

Så i morse gick jag och gymmade, eftersom jag inte trodde att jag skulle "få" träna efter kiropraktor-besöket. Gympasset gick bra där på morgonen - det var jag och veteranerna på plats klockan 05:15! Möjligen kan jag ha sträckt mig lite när jag gjorde knäböj, för det gjorde lite extra ont i högersidan av ryggslutet, och surrade lite mer än vanligt längs höger ben efteråt, men inte så att det var någon större fara. Ju längre dagen led desto mer ont började det dock göra. Jag försökte knäcka ryggen på egen hand, men det gick inte särskilt bra. Jag tänkte också att jag nog bara var nojig, och att det var psykiskt och bara blev värre ju närmare klockan blev fem...

Kiropraktorbesöket var en upplevelse helt annorlunda mot hur det är hemma. Kiropraktorn har förresten släktingar från Sverige. Hans farföräldrar flyttade hit under 1800-talet, och han heter Stromberg vilket ju känns svenskt. Så först fick jag höra hans livshistoria gällande det. Sen gjorde han en kroppsundersökning där han mätte ben och höfter, kollade rörlighet och känsel, och så tog han även röntgenbilder på ryggslutet både framifrån och från sidan. Sen fick jag ligga med ström i ca tio minuter och efter det fick jag komma in och titta på röntgenbilderna han hade satt upp på väggen. Han sa "kom och titta här", så stod vi i tystnad och glodde på bilderna ett tag. Jag fattade såklart noll, och stod mest som ett fån, medan han hummade lite då och då och till slut tog han fram en linjal och började mäta och skriva på röntgenbilderna. Jag tyckte att det enda jag kunde se var att det såg lite snett ut, men inte farligt mycket... Sen tittade han på mig och frågade om jag var redo för att knäcka lite. Jag sa att det ju var det jag ville, och sen knäckte han. Det var givetvis otroligt skönt, och det kändes som han låste upp något just där och då. Han ville att jag ska komma tillbaka i morgon bitti, så det bokade jag in, och sen traskade jag hemåt.

På vägen hem kom allt det onda tillbaka dock. Eller ont gör det egentligen inte. Det surrar mest, och är liksom en obehaglig känsla. När jag kom hem kändes det som jag hade myror som sprang runt i hela högerbenet, ända ner till foten, och det var inte alls skönt. Jag försökte äta lite, och sen gick jag och lade mig. Jag var ju såklart också trött från att ha gått upp tidigt på morgonen, så jag somnade. Nu är jag dock klarvaken, och klockan är halvtvå på natten. Jag vaknade runt midnatt, och kunde inte somna om. Dels för att det var som en bastu i mitt rum, så nu har jag A/C:n på som blåser rätt i mitt ansikte, men också för att det ännu surrar och gör ont i ryggen/benet. Jag är glad att jag ska tillbaka i morgon, men innan dess måste jag komma på ett sätt att somna om. Annars kommer jag vara ett monster i morgon!