Maria Larson @ Wilmington College

Jag vill inte lämna det här stället, jag vill verkligen inte! Tre månader härifrån känns som en vidrig evighet. Samtidigt kan jag inte längta mer efter att komma hem till de allra närmaste jag har. Jag pratar såklart om mina två bästa vänner och några få utvalda i familjen. Lite lösgodis, kebab och hemlagad mat kommer väl inte sitta fel heller, men det är inte vad som är viktigt.

Det som är riktigt jobbigt med att vara iväg, som man verkligen inte kan förbereda sig för, är saknaden och de nya banden man skapar med människor på det "nya" stället. Man tror att det ska gå bra. Jag menar, jag vet inte hur många gånger jag hörde "vilken tur man har som har tillgång till internet och mobiler och allt sånt - nu för tiden", men det är aldrig tillräckligt. Här under det här första året har jag träffat en av de bästa vännerna jag någonsin kommer hitta. Och jag har också insett att jag har de andra två där hemma. Och här är jag i mitten, och det är inte lätt. Jag har underbara familjemedlemmar vars vardag jag vill följa på plats, men jag kan inte för jag har ett eget liv att leva och det livet har jag här just nu. Man är liksom aldrig tillräcklig.

Om mindre än två veckor åker jag hem, vilket jag vet att både jag själv och de där hemma längtar otroligt mycket till, men det har också börjat gå upp för mig vad jag kommer sakna här. Tre månader är nästan lika länge som en termin är, som jag har varit borta från dem där hemma under. Jag vet att sommaren kommer flyga iväg, och jag kommer se till att jag älskar varje sekund, men det är fortfarande något som alltid kommer fattas! Jag är lite trött på den känslan...

Jag visste inte om jag skulle posta det här inlägget... Men nu är det gjort. Tur är i alla fall att jag kommer tillbaka, och att jag inser allt det fina jag har i livet. Det är jag glad och tacksam för!