Jag har sån fotbollsabstinens just nu så jag tror jag kan dö! Det var bara en vecka sen vi senast spelade turneringen i Kenyon, men det var inte nog. Jag tror denna känsla kommit eftersom de där hemma har serieprämiär nu. Och vilken seriepremiär mitt älskade P18 hade där hemma idag, vann med 4-1 borta, det är grejer det! Jag längtar efter att komma hem och träna med dem! Snart, snart är jag hemma och får göra det. Och så längtar jag efter att komma tillbaka hit i höst och spela med mitt älskade lag här i USA också.
Den största saknaden är nog just det där seriösa. Jag klarar inte att bara lattja omkring. Kärleken jag har är känslan av att det gäller. Varje träning sätter sina spår, man blir bättre och laget blir tightare. Jag älskar det!
Om jag ändå kunde få vara hel... Jag är trött på att ha ont! På måndag ska jag tillbaka med min armbåge. Kanske måste jag träffa doktor på tisdag. Jag vill inte. Jag har inte tid!
Jag har det också riktigt svårt att inte säga något om kapten-delen till Kayla. Jag är så lycklig, men får inte säga något. Det är svårt ska ni veta. Det är svårt att hålla hemlisar för någon som man annars delar varenda tanke med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar