Ännu inget nytt om tummen. Jag var och gjorde en magnetröntgen i fredags eftermiddag, men i måndags fick jag veta att de inte tagit tillräckligt med bilder så jag ska tillbaka igen i morgon (torsdag) och komplettera. Därför vet jag inte heller vad de första bilderna visat, då doktorn vill träffa mig först när alla bilder är tagna och vi har ett resultat. Tisdag morgon, förmodligen, alltså.

Jag borde fortfarande ha tumskenan dygnet runt, men jag slarvar med det. Ibland, och oftast, har jag den på kvällarna och nätterna, men under mina hektiska skoldagar är den av. Det gör för ont att skriva med den, och har man fem lektioner på rad under en dag, och samtliga kräver mycket antecknande, så går jag hellre utan. På träningar och matcher har jag alltid en tumskena dock. Det skulle inte funka annars! Jag kombinerar det med tejp, så det sitter riktigt stadigt faktiskt!

Idag spelade vi match borta mot Otterbein. Matchen skulle egentligen ha spelats igår, men på grund av en väldig storm som drog över Ohio blev den flyttad till idag klockan ett. Otterbein är årets serieledare, och helt obesegrade för säsongen. Vi spelade ändå väldigt bra! Otroligt defensivt, med en 4-5-1-uppställning, men det gick bra. Vi förlorade dock med 2-0. Första målet gjordes efter markeringsmissar i målområdet. Precis innan det hade jag gjort två riktigt bra räddningar, som jag kände mig nöjd med, och jag vet att målet inte var "mitt". I andra halvlek hade jag inte lika mycket att göra, som i första. De hade fortfarande väldigt hög press på oss, men försvaret spelade ännu bättre. Med fem minuter kvar gick jag ut på ett friläge, mot en motståndare, och slog ihop ordentligt med henne. Hon sparkade på min underarm (höger såklart), och det kändes seriöst som att hon sparkade av mig armbågen. Det gjorde så ont att jag skrek! Men jag lugnades ner, och envis som jag är krävde jag att få spela vidare matchen. Jag tänkte: "fem minuter till klarar jag". Adrenalinet pumpade i 180, såklart. De gjorde dock deras andra mål strax efter. Ett onödigt mål, som jag enkelt skulle ha haft. Det var dels en misskommunikation mellan mig och en försvarare, men ändå skulle jag ha tagit bollen som studsade in i mål... 

Nu i efterhand ångrar jag att jag inte gick av efter kollisionen, med fem minuter kvar. Inte för att jag tror att jag förvärrade något genom att fortsätta spela, men ändå. Det gör fruktansvärt ont, och jag grät i bilen hem när vägen var "hoppig" och min arm rördes. Jag ska fylla på med lite värktabletter nu, och gå och lägga mig, och hoppas på att det är lite bättre i morgon.

Får förmodligen börja ta med mig datorn på lektionerna för att ta anteckningar från och med nu. Det gör för ont i hela höger arm, med armbåge och tumme tillsammans. Så om inte annat kan jag ju göra det för att öva till efter jag har gjort min armbågsoperation och absolut inte kan använda högerarmen på ett tag. Det kanske innebär att jag kan ha tumskenan dygnet runt igen också, vi får se!

Och förresten, angående stormen. Igår, tisdag, strax före ett gick tornado-larmet här i Wilmington. Det innebär att alla ska söka skydd, alltså helst "under jord". Jag och Kayla var förvirrade, för vi skulle samlas med laget klockan ett för att åka mot matchen, och vi skulle precis lämna vårt rum och gå bort mot parkeringen. Vi försökte ringa coacherna, men ingen svarade. Så vi började gå mot idrottsbyggnaden ändå, och när vi närmade oss kom vår coach utspringandes och skrek på oss. Han frågade om vi ville bli bortblåsta, och att vi skulle skynda oss och gå ner i vårt omklädningsrum och vänta på instruktioner. Vårt omklädningsrum ligger "under jord", utan fönster, så det var där vårt lag höll till. Jag och Kayla tyckte det hela var väldigt komiskt, för det var hur lugnt som helst då, när vi gick mot omklädningsrummet, men det var visst "lugnet före stormen" - bokstavligt talat. Eftersom vi var tvungna att hålla oss i omklädningsrummet såg vi inget av det själva, men några sa att det hade blåst som bara den och regnat horisontalt. Som sagt kom inget/ingen till skada runt skolan i alla fall, vad jag vet. Vår match blev i alla fall inställd pga vädret, då stormen inte kommit till Otterbein ännu runt två-tiden, och det var därför vi spelade i dag i stället!

Bild lånad från hemsidan, från Parent's night för ett par veckor sen. Det var en kall och regnig dag då också, precis som igår, men då var det inte så illa att det var tornado-varning....

Doktor-besöket i tisdags gav inte så jättemycket. Jag är dock väldigt tacksam för att han var så försiktig och inte ploppade tummen ur led när han kollade den. Han kommenterade däremot att det kändes som att det inte riktigt fanns något stopp på ledbandet, vilket kan innebära en avslitning, men allt vi fick ut av det hela var egentligen att jag ska göra en magnetröntgen. Den är planerad till i morgon, fredag, och resultatet på det får jag förmodligen först på tisdag morgon när jag kan träffa honom igen.

Spelar och tränar gör jag ändå. Förutom den stora klumpliga skenan jag måste ha jämt utanför fotbollen har de för i år gjort en mindre skena jag måste ha när jag spelar. Förra året räckte det ju med tejp, men inte i år inte... Skenan är dock väldigt liten, så det kunde varit värre, men det är ändå väldigt osmidigt att spela med den. Klaga ska man väl ändå inte göra, för det hade kunnat vara värre och jag hade kunnat vara tvungen att stå över spelandet helt. 

Igår spelade vi näst-sista schemalagda hemmamatchen. Vi spelade mot Ohio Northern som är en av våra största konkurrenter. Vi har förlorat de senaste 4-5 åren, om inte mer, så alla var riktigt laddade inför matchen. Och vi gjorde det bra! Vi spelade 1-1 mot dem. Egentligen gjorde vi ytteligare ett mål, men det blev bortdömt. Felaktigt tyckte vi, men det tyckte förmodligen inte de. Jag fick göra ett par äkta räddningar igår, och det var skönt. Det gjorde dock väldigt ont att spela igår. Inte bara tummen, men även armbågen har börjat värka igen... Den kommer och går i omgångar, men jag vet ju i och för sig vad det är som gör ont i den så det är inte så mycket att göra åt det. Dock börjar jag bli rädd nu. Operationen närmar sig och jag är nervös...

Nu har min mamma varit här och hälsat på! Hon stannade i tolv dagar och fick se hela fyra matcher. Tyvärr innebar tre av dem förluster, men så är det ibland. Vi spelar riktigt bra, men vi kan fortfarande inte göra mål så det får vi sota för genom att resultatlistan ser dyster ut. Förutom att kolla på matcher var mamma också med hemma hos min rumskompis Kayla och vi var och heldagsshoppade en dag då jag passande var ledig från skolan. Det var roligt att hon var här och hälsade på, och fick se hur jag har det när jag lever här, men jag är samtidigt så van att vara här på egen hand så jag kan inte säga att det är konstigt att hon åkte hem. Hon gillade dock att vara här, och pratade om att definitivt komma tillbaka, så det hoppas vi på!

Som sagt förlorade vi tre matcher i rad, men idag vann vi äntligen igen och det var skönt! Däremot kunde jag inte riktigt njuta av vinsten och lyckan, då jag har så jävla ont över allt! Jag har en vag känsla av att jag spelade min sista match för säsongen... Men vi får se vad doktorn säger på tisdag.

Kommer ni ihåg tum-skenan som jag hade under sex veckor förra säsongen?! I alla fall, den är tillbaka. Den här gången har jag förmodligen slitit av ledbandet kring högertummen. Anledningen till att de tror det är att man kan ploppa tummen rätt ur led, utan någon särskild kraft, om man trycker den utåt. Först trodde de att jag hade en fraktur också, men röntgen visade negativt vilket var bra! Det hände på en träning i torsdags... Men jag kände att det var på gång, för jag har haft lite ont i den där tummen ett tag. Därför är jag nu tillbaka i tumskenan och väntar på att se doktorn på tisdag morgon... Förmodligen vill han att jag ska göra en magnetröntgen. Det finns inte ord för hur jag känner. Är det ledbandet så innebär det operation - där också.

Bild på tumskenan från förra året.

Jag spelade i alla fall idag, och jag vet inte om det var ett smart beslut eller inte. Många säger att jag borde ge upp för säsongen... Men jag vet inte om jag kan göra det.