Om ca en halvtimme åker jag och Mamma mot Visby flygplats. Från Bromma tar vi oss sen med taxi till Arlanda. Mitt flyg går 13.15, och Mamma åker till Haparanda strax före ett. Därmed kommer jag vara ensam. Jag landar i Atlanta lokal tid ca 17.15 (23.15 svensk tid) och sen går flyget till Dayton kl. 21.30. Det blir ett par timmar att döda i Atlanta, med andra ord. Men jag har hört att den flygplatsen ska vara en av de största, så det blir säkert inga problem. Dessutom har jag två fulladdade ipods med mig :)
I Dayton landar jag 23.05 och blir hämtad av assisterande coachen - tillika målvaktstränaren i laget. Eftersom det är så sent, och det är någon timmes bilresa till Wilmington, ska jag bo över hos honom den första natten. DET är väl det första och enda som jag möjligen är lite nervös inför. Just honom har jag aldrig träffat, och ja, vi kommer ju ha en hel del med varandra att göra i framtiden... Första intrycket, första intrycket, första intrycket.
Steve, huvudtränaren, har jag ju träffat tidigare. Liksom några av tjejerna i laget, och några andra på skolan. Kommer väl kanske inte ihåg så jättemånga vid bara utseendet, men det känns ändå bra att ha någon slags bas. Det bidrar nog också väldigt mycket till att jag inte känner nervositet, utan bara är förväntansfull. Jag vet vart jag kommer, jag vet i princip hur det ser ut (det var ju trots allt vinter och ganska mörkt när jag var där) på området. Ja, det känns bra!
Att vara ensam är inget jag har problem med, alls. Men däremot tror jag att det är då jag sätter mig på flyget till Atlanta jag förmodligen kommer förstå, fatta att det tar ett ganska bra tag tills jag kommer hem igen nästa gång. Förhoppningsvis är väl inte heller det något jag ska behöva ha så jättemycket problem med.
Jag, förra gången jag var i Wilmington. Då för att provträna, och kolla på skolan.
Vi hade glott på Top Model hela dagen, där de poserat med levande spindlar och andra djur, därav den festliga utsmyckningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar