framme

Jag är framme!!

Det är sjukt varmt här... Galet varmt.

Flygresorna gick bra. Mamma och jag flög till Bromma, och tog en taxi från Arlanda varifrån vi båda skulle flyga vidare, till olika destinationer. Men våra flyg gick först någon timme efter vi kommit till Arlanda, så vi satte oss och åt lite sushi innan vi skildes åt. Sista avskedet. Det var lite jobbigt, men ändå kändes det så bra att äntligen få åka!

Flyget till Atlanta var väl inte de bästa nio och en halv timme jag upplevt... Jag hade en plats av tre i mittgången, längst ut. Bredvid mig satt två unga tjejer från Florida, som varit i Sverige på semester, och de var i alla fall trevliga. Givetvis satt jag i en stol där funktionen att luta bak ryggstödet var sönder, och han som satt framför mig hade självklart en väl fungerande stol som han mer än gärna tryckte in i mina knän så fort han fick tillfälle! Jävligt störande eftersom den som satt bakom mig var en treåring, som inte hade brytt sig en sekund om jag haft mitt ryggstöd nere under hela resan.

Ja, jag satt alltså som grädde på moset mitt i familjedjungeln. Värst var den ensamstående mamman på andra sidan gången, med två ungar på ca ett och fem. Det var väl egentligen inte hennes fel, hon hade bara alldeles för o-tajmade barn. Bakom henne, och bakom mig, satt en familj med två ungar på tre och sju. De var rätt lugna, men pratade hela tiden, och sjuåringen var en riktig viktigpetter som visste ALLT! Och två rader framåt fanns det ytterligare en ettåring som skrek hela jävla tiden...

Men, till Atlanta kom jag, och väntade där i fyra timmar. Stört stor flygplats! Jag vandrade omkring i ungefär en timme, och sen satte jag mig vid gaten och sov faktiskt i nästan en timme. Bravo!

Jag kom till Dayton ungefär elva på kvällen. Flyget var faktiskt nästan en halvtimme tidigt, men i stället fick vi vänta ungefär en halvtimme på bagaget, så det jämnade ut sig. Jag blev hämtad av målvaktstränaren Carl, och hans dotter, och jag sov hos dem den första natten. De var alla jättesnälla, och riktigt välkomnande! Det kändes underbart att komma dit för första natten!

Vi satt uppe och pratade ett tag där på kvällen, och sen gick jag och la mig. Lämpligt nog hade jag hinkat i mig ungefär en halvliter kaffe under sista timmen i Atlanta, så jag var inte särskilt trött, men somnade rätt fort ändå. Jag sov inte så jättebra dock, vaknade väldigt tidigt, men det har jag inte känt av så mycket under dagen som tur är!

Idag har vi börjat dagen på Bob Evans, där vi åt frukost. Riktigt amerikanskt, men också väldigt gott! Sen fick jag en liten rundtur i stan Carl bodde i, Englewood som är en förort till Dayton. Sjukt fina områden! Vi körde hans dotter till en fotbollsturnering, och sen fick jag träffa lite familjemedlemmar till honom innan vi åkte till skolan. Helt sjukt hur välkomnande alla är i det här landet! Helt sjukt...

Jag kom till Wilmington vid två ungefär. Det tar ca 45 minuter från Dayton. Där fick jag nyckeln till mitt studentrum, där jag bor med Jenna. Resten av dagen har jag umgåtts med lagkompisar och Jenna. Vi har precis varit och ätit, riktigt trevligt! Jag och en tjej i laget, Alex, gjorde min premiär-shopping på Walmart också. Behövde sänggrejer och handdukar och så, och Walmart har verkligen allt man någonsin kan behöva, dessutom väldigt billigt.

I morgon börjar försäsongsträningen. Carl har gjort ganska tydligt att förhoppningarna är höga på mig. Eller, det är nåt jag har förstått... Han har inte sagt det uttryckligen. Men bland annat att de ser mig som första målvakt. Jag hoppas att jag kan leva upp till det! Var inne och kollade i omklädningsrummet förut förresten, och där satt min namnlapp. Blev alldeles varm i magen! Larson #1.

I morgon ska vi starta med att springa en mile. På asfalt! Tror det får ta max sju minuter... Fy. Fan. Tänk på mig, och önska mig lycka till!

Låter det gå någon dag, och sen ska jag nog tala om vad jag har för första intryck av stället och människorna också!