Maria Larson @ Wilmington College

Jag försökte uppdatera hela dagen igår, och i natt, men det har inte funkat. Det har varit något fel på Blogger.

Igår åkte jag i alla fall och spelade fotboll efter jobbet! Det finns ett komplex som kallas wall2wall, och det har fotbollsplaner med konstgräs. De håller så kallade co-ed ligor, alltså med blandade lag med både killar och tjejer. Man spelar också med väggarna, och det är så klart en mindre plan - kanske som en sju-manna om inte ännu lite mindre. Och man spelar 2x22 minuter. Reglerna är att man måste ha tre tjejer på planen. Det var därför de ringde mig, för de hade ont om tjejer, och jag ställde självklart upp eftersom jag nu får spela igen! Jag skulle dock spela ute, eftersom jag behövdes där som tjej. Det räknas nämligen inte om man har en tjej som målvakt, det måste vara tre tjejer som utespelare. Vi var bara tre tjejer totalt, så det blev full speltid för oss. Hyfsat jobbigt då jag ännu kämpar med min sega förkylning!

Efter ungefär hälften av första halvlek hade vi redan 0-3 i baken. Då hände något som tände till i mig ordentligt. En stor, både lång och biffig, kille på andra laget sa till mig att han skulle sparka huvudet av mig om jag försökte "spela liggandes" igen. Jag hade ingen aning om att det var emot reglerna, och dessutom hade jag inte gjort det med flit utan det var bara en instinkt efter att jag hamnat på marken i en hård duell. Jag blev otroligt förbannad på honom, och bet ihop. Sen började vi göra mål. Vi kom igen och hade 3-3 i halvtid. Sen körde vi på, och matchen slutade 7-4 till oss - jag gjorde 5 av målen! Men, självklart kan jag ju aldrig ta det försiktigt. I stället för att bara spela ut tiden mot slutet körde jag på i samma hårda spelstil som jag alltid har, och med en minut kvar av matchen trampar jag snett - ordentligt. Det knakade och brakade i foten och gjorde fruktansvärt ont. Skulle sen köra hem också, så jag tejpade bara upp foten som den var och körde hem. Det är vänsterfoten som jag skadade, och det var inte skönt att växla med bilen kan jag säga!

Väl hemma, när jag tog av tejpen, höll jag på att smälla av av smärtan när allt blod rusade till foten. Försökte kyla med is, och jag lindade också foten hårt, men inget hjälpte. Mellan tio och midnatt slocknade jag på grund av trötthet och av smärtan, men sen har jag inte sovit mer i natt, förutom 45 minuter innan jag skulle upp och göra mig i ordning för jobbet... Runt två-tre gav jag upp och tog av mig lindan, och lät foten svullna upp. Det gjorde liksom minst ont. Jag gick också upp och försökte gå på foten, för att den inte skulle stelna för mycket av svullnaden. Idag sen har jag faktiskt kunnat gå förvånansvärt bra. Har tagit en hel del värktabletter, men det är ju i sin ordning. Tränade faktiskt ikväll också. Det var väl lite dumt kanske, ja, men jag kände ett behov av att gymma! Knäböj och utfallsgång gjorde sjukt ont, men jag gick över till andra övningar sen så det gick bättre då. Sitter och har is på nu. Foten är härligt blå och svullen. Men jag har ju stukat den så många gånger i mina dagar, så jag är inte särskilt orolig. Spelar nog igen i nästa vecka. Ska bara komma ihåg att antingen tejpa, eller ha mina vristskydd (som jag egentligen ska ha jämt) när jag väl kör igen. Lite irriterande att det var en annan match ikväll, med ett annat lag på samma ställe, som jag gärna hade velat spela!

Jag ska väl inte vara smärtfri helt enkelt. Det är nog lite nyttigt att ha ont, trots allt!

Svullet och blått! På andra sidan också, men det syns inte 
lika bra eftersom jag har fotbolls-tatueringen där. Rätt kul 
mönster på det blåa också... Man måste ju hålla sig positiv! :)