Maria Larson @ Wilmington College

Jag har nu varit hemma i en vecka, och det känns så dubbelt. Första sekunden jag landade i Sverige hade jag känslan av att vilja sätta mig på nästa bästa plan och vända tillbaka. Samtidigt är det så roligt att vara hemma, och träffa alla igen. Men jag är ändå så mitt uppe i mitt liv där borta. Det är det livet jag lever just nu, och det är där jag helst vill vara. Det känns fel och jobbigt att sitta här hemma och längta tillbaka, när jag längtat hit hem så länge! Men det är vad det är. Vare sig jag vill det eller inte så har jag två veckor kvar här hemma. Och vare sig jag vill det eller inte då så ska jag åka tillbaka till USA om två veckor, och lämna alla nära och kära här igen. Det är fel och jobbigt. Man är väl helt enkelt aldrig nöjd!

Vad jag allra mest känner nu är i alla fall att jag saknar fotbollen! Det är nästan så det gör ont i magen när jag tänker på det. Jag vill bara kunna ta min boll och stå och lattja, som jag alltid, alltid, gör där borta. Det finns ingen boll här hemma hos mamma. Och jag tror att mamma skulle slå ihjäl mig om det fanns en och jag stod och spelade boll med mig själv inomhus, så som jag gör i mitt dormrum. Ibland kan jag stanna upp och fundera hur fotbollen kunde bli mig så kär. Men oavsett hur så har det format mig till den jag är idag, och det är det största jag har i mitt liv just nu!